Kvinnlig relationell aggression: Stenevi fick "mean girls" behandlingen
Miljöpartiet är arbetsmiljöns slutboss
Märta avgår allt. Inte en dag för sent. Som vanligt är det uppenbara det som inte skrivs ut: att Märta blivit utsatt för kvinnlig mobbing.
Miljöpartiet är en annorlunda fågel även i svensk politik. De har ingen ordförande, bara språkrör. Dessa två, en manlig en kvinnlig, ska föra partiets talan utåt. I alla övriga sammanhang är de bara en i gänget. De har tagit idén om en platt organisation till dess slutgiltiga form. Problemet med platta organisationer utan en tydlig hierarki är att informella strukturer bildas. Det skapas ett maktvakuum.
Kvinnlig relationell aggression
Dr Amber Tichenor, med en master i organisationell psykologi, har i sin bok Behind Frenemy Lines: Rising Above Female Rivalry to be Unstoppable Together (2021) definierat relationell aggression efter följande kriterier:
Utesluta kollegan från gemenskap eller viktiga sammanhang (möten, mejlkonversationer)
Sprida rykten eller prata illa om personen bakom ryggen
Ge “silent treatment” (ignorera personen, frysa ut henne)
Sabotera någons arbete eller rykte genom subtila medel
Passivt-aggressivt dominera – t.ex. små nedlåtande kommentarer, himlande med ögonen, förlöjliganden inför andra
Kvinnor har utvecklat icke-våldsamma metoder för att genom psykologisk krigföring uppnå samma resultat som män gör med våld. Detta subtila psykologiska våld är något som i detta tidevarv sällan erkänns. En kylig kvinna som kontrollerar sin omgivning och använder sig av sin skönhet och förmodade oskuldsfullhet men som i verkligheten är en demon i änglaklädnad. Betydligt mer vanligt förekommande i äldre kulturella uttryck. Shakespeares manipulerande Lady Macbeth som övertalar sin man att mörda kungen genom att ifrågasätta hans manlighet, Zeus hustru Hera som är känd för sin svartsjuka och sitt intrigerande, eller en mer modern tappning när Amy Dunne i David Finchers utmärkta film Gone Girl (spoiler) iscensätter sin egen död för att straffa sin otrogna make.
Denna kvinnliga arketyp har dock främst förhållit sig till män eftersom män historiskt sett har haft makten. Fenomenet mean girls kan sägas vara nutida, eller i alla fall har det fått större betydelse då kvinnor delar makt med män idag. Ingen brydde sig om vad som hände på syjuntorna förr i tiden. Däremot blir det av nationell betydelse när ett språkrör blir bullycidad i sitt eget parti.
Att flickor använder andra metoder för konfliktsituationer är belagt exempelvis av den åländske forskaren Kaj Björqkvist Do girls manipulate and boys fight? Developmental trends in regard to direct and indirect aggression (1991) där han i en kvalitetstudie mellan flickor och pojkar kom fram till att de tidigare använder indirekta former av aggression i konfliktsituationer som stämmer väl in på kriterierna om relationell aggression. Detta är inte drag som försvinner med åren, lika lite som mäns benägenhet till våld som konfliktlösning försvinner, de förfinas. De elaka tjejerna växer upp. Märta Stenevis beskrivningar av sin tid i Miljöpartiet framstår som en checklista över kvinnlig relationell aggression.
Män och kvinnor mobbar olika
Män och kvinnors mobbing ser olika ut. Män är mer av equal opportunity offenders, de ger sig på alla. Jämställd mobbing skulle man kunna säga. Kvinnor ger sig i mycket högre utsträckning på andra kvinnor. Återkommande undersökningar av Workplace Bullying Institute bekräftar detta.
Anledningarna till detta kan vara flera. Att män oftare har högre positioner kan innebära att kvinnor hellre ger sig på andra kvinnor längre ner i näringskedjan. Det kan också ha att göra med att den kvinnliga relationella aggressionen helt enkelt inte är lika effektiv på män som svarar på mera direkta utmaningar. En intressant teori är den om att kvinnor behandlar andra kvinnliga underordnade sämre för att de upplever att de konkurrerar om det kvinnliga.
Queen Bee Syndrome myntades när en undersökning från Michigan University 1973 noterade att kvinnor i maktposition behandlar andra kvinnor sämre i syfte att neutralisera eventuella konkurrenter samt höja sitt anseende hos andra män. Både genom relationell aggression men också genom att anta vissa maskulina drag.
När vi nu klarlagt de kvinnliga beteendemönstren kan det vara intressant att reda ut vad exakt det var som fick Märta Stenevi att vilja ta sitt eget liv och avgå allt.
Hela havet stormar
I en lång exposé om, och med, Märta Stenevi i Dagens Nyheter (DN) 14/5-2025 framkommer det att hon känt sig så pass mobbad och utsatt att hon övervägt ta sitt liv. Hon beskriver panikångestattacker, bulimi, paranoia (gaslighting) och hur hon fysiskt rasar ihop. Vad som kännetecknar denna artikel är den totala frånvaron av faktiska konkreta exempel på vad folk sagt och gjort. Det handlar till 100% om väldigt subtila signaler, känslolägen och en närmast övernaturlig förmåga att tolka folks intentioner. I alla fall för mig som man. Det mest konkreta från Märta Stenevis håll handlar om ett avslöjande från DN från oktober 2023 om att det larmats från facket om ett “toxiskt ledarskap” och att personer under Stenevi farit illa. Självfallet helt anonymt. Det andra exemplet är att hon inte får en sittplats på kongressen 2023 och som en reaktion bryter ihop fysiskt och får eskorteras bort av sina partikamrater. I det antihierarkiska Miljöpartiet har inte ens språkrören garanterade sittplatser.
Jag måste medge att jag efter att ha läst artikeln var konfunderad. Har jag missat något? Har Stenevi hallucinerat? Var detta allt? Det är här vi måste tolka det som sker utifrån ett psykologiskt och känslomässigt perspektiv. Den relationella aggressionen är central för att förstå vad som hände Märta Stenevi.
Märta är inte en produkt av Miljöpartiet. Hon kom från förlagsvärlden, började engagera sig som vuxen 2012. Under de kommande åren skulle hon ta plats i regionrådet i Skåne, bli partisekreterare och sitta som minister i Löfvenregeringen. När man kör en speedrun genom ett parti utan att ha delat flygblad eller klistrat kuvert sticker det i ögonen på gräsrötterna. Det centrala här är dock hennes personlighet. Hon beskrivs av sin parhäst Per Bolund som en rak kvinna som “säger vad hon tänker och känner utan att linda in det. Fördelarna är att det blir tydligt och inget snack. Men nackdelen är att vissa kan känna sig trampade på tårna.” Detta var nog hennes största synd. Vad som troligen hände var att hennes kvinnliga partikamrater upplevde detta maskulina drag som ett hot och valde att neutralisera det genom relationella aggressionsstrategier. Det andra misstaget Märta gjorde var att inte förstå hur den informella makten fungerade. Hon kom från en värld där rollerna är mer tydliga. I Miljöpartiet är makten relationell. Inte formell. Det upplevda står helt i centrum. Märta försöker få till samtal och krishantera. Men ingen vill prata. När en arbetsmiljöutredning blivit färdig ska hon få veta vad det är som hon gjort. Detta sker detta genom en muntlig rapport från kanslichefen då man ska ha varit orolig för att den skriftliga rapporten kunde läcka. En särskilt grym, närmast komisk episod, är när partiet organiserar workshops om utredningen.
Mellan 09.00 och 10.15 skulle de ”gå igenom förutsättningar för oss som medarbetare när Märta kommer tillbaka som riksdagsledamot”. Därefter var det en kvarts fika.
”Alla som vill är självklart välkomna på passet, men fokus kommer att vara de som behöver förbereda sig för att Märta kommer tillbaka.”
Mejlet avslutades med en varning: ”Jag vill också passa på att informera om att Märta kommer att tömma sitt rum onsdag kväll denna vecka.
Stenevis pressekreterare beskriver det bäst
Frida Färlin är just nu tjänstledig från Miljöpartiet för studier. Hon har tänkt mycket på det som hänt och tycker att det gränsar till en mobbningskultur.
– Det var mycket suck och stön bakom ryggen på Märta. Folk himlade med ögonen. Man kunde komma in i ett rum, och så kände man att här har folk precis suttit och skakat på huvudet.
Det verkligt intressanta med denna historia är vad som INTE skrivs ut. Nämligen att det handlar om feminin maktutövning. Statsvetaren Jenny Madestam som vid det här laget har 20 års erfarenhet och till och med skrivit boken Maktens Kvinnor landar i att det rör sig om någon typ av “informell maktstruktur” och att “det var något i henne som inte fungerade”. Här ser vi en typ av taktisk nihilism, ett torrt konstaterande att något har inträffat men att vi inte vet (eller vill veta) varför.
Droppen som fick Märtas bägare att rinna över var när en av gruppledarna berömde henne på ett utvecklingssamtal:
– Hon sade att jag hade ”skött mig så bra” sedan jag kom tillbaka. Hon menade förstås att jag inte hade ställt till med något. Då kände jag att här kan jag bara inte vara kvar. Det blev som en bekräftelse på att det var rätt beslut.
Jag har tidigare skrivit om vad som händer med rättssystemet när faktisk bevisning och rättsprocesser ersätts med sociala rättegångar och kvinnors “upplevdhet” av saker som kan eller inte kan ha inträffat.
Denna artikel får ses som en fortsättning på det temat. Även om kvinnor kan uppleva det maskulina direkta uttrycket som hotande eller obehagligt är det ändå så att det är ett system som båda kan relatera till. Den kvinnliga relationella aggressionen är som ett svårlagt pussel där det ofta saknas många bitar ens för att få klart sig för vad som har inträffat. Om pusslet ens existerar. Det är idag ett inbyggt systemfel som hotar rättssäkerheten, trygghet på arbetsplatsen och förutsägbarhet.
Som tur var det Märta som fick “flytta på sig” denna gång.
