Om Skyrim, Oblivion & mytokratin
Vad hände med kompositören Jeremy Soule?
Kompositören Jeremy Soule bakom bland annat Skyrim och Oblivion – musik som placerar sig på de flesta topplistor för spelmusik någonsin – försvann spårlöst från offentligheten 2019. Han anklagades av två kvinnor, en för våldtäkt och en för sexuella trakasserier. Han nekade till båda. Inget åtal. Ingen dom. Men han var färdig. Dömd, socialt. Spelpressen – som borde solnedgångssatts fredligt runt Gamergate 2014 – gick ändå ut och problematiserade att Oblivion-remaken behöll hans musik.
Oblivion-remastern, som nysläpptes utan stora presskonferenser, har nu blivit större än de senaste fem AAA-flopparna i samma genre, inklusive Bethesdas egna Starfield. Star Wars Episod 3, som nyligen firade sitt 20-årsjubileum, toppade biljettlistorna vid sin återlansering. Folk är inte längre nostalgiska för framtiden – de är nostalgiska för en dåtid då kultur skapades av individer med vision, inte av kommittéer. Numera verkar masskultur produceras som grupparbeten, där alla ska "bli sedda", "representeras" och inkluderas – vilket resulterar i ett innehåll som helt saknar en sammanhängande vision och färg. Det blir en mellanbrun sörja av det hela.
Disney exemplifierar detta tydligt med Andor säsong 2. Första säsongen var faktiskt ett utropstecken – en rymdthriller utan ljussvärd, något nästan vuxet. Sen kom bakslaget: andra säsongen marknadsförs som banbrytande med sin första lesbiska rymdkyss, sin första våldtäktsscen (i Star Wars) och en flyktingallegori. Nej ni slipper det inte ens i er verklighetsflykt.
Själv blev jag nostalgisk, men inte för Star Wars. Mina tankar gick till Skyrim. Till musiken. Till Jeremy Soule. Och till frågan: vad säger det här om rättssystemet vi lever i? Varför kan en person få hela sin karriär raserad, utan rättegång, utan dom, utan chans att försvara sig?
Rättssystemet är det vi alla enats om som fundament för hur ett samhälle ska hantera brott, skuld och försoning. Det är byggt av män, för att döma andra män, med regler, struktur, bevisprövning och möjlighet till försvar.
Men nu har det uppstått ett parallellt system, ett feminiserat "rättssystem" utan procedurer, utan motpart, utan möjlighet till upprättelse. En man som anklagas offentligt får inte bara sitt rykte förstört – han får heller aldrig chansen att rentvå sig eftersom det inte finns någon rättsprocess att vinna. Han är färdigdömd i något som mest liknar ett gårdsråd bland digitala grannar.
"Tro på alla kvinnor" har blivit något av ett moraliskt imperativ. Men det står i direkt konflikt med oskuldspresumtionen, alltså det som gör rättsstaten rättvis. När vi låter offentliga anklagelser ersätta rättsliga prövningar, skapas en fiktiv moralisk ordning som styrs av känslor, upplevda oförrätter och narrativ. Den påminner mer om skvaller än om domstol. Det handlar inte om sanning eller bevis, det handlar om konsensus, affekt, och att utse någon att krossa för att upprätthålla social ordning. Det är en uråldrig mekanism, bara digital nu.
René Girard kallade det syndabocksprincipen. Michel Foucault beskrev hur moderna samhällen disciplinerar genom kontroll och skam snarare än våld. Nietzsche skulle ha sagt att det är slavmoralen som vunnit: där svaghet gjorts till dygd och styrka till synd.
Vad blir konsekvensen? Jo, dels att rättsstaten förlorar sin auktoritet. Dels att staten börjar anpassa sig efter det nya klimatet: företag sparkar folk utan rättslig grund, universitet fryser ut, medier hänger ut. Alla agerar för att undvika skuld genom association. Ingen vill hamna nästa i skottlinjen.
Vi har byggt ett parallellt system av social rättvisa där du kan förstöras utan att någonsin få chansen att försvara dig. Och om du är man – glöm det. Den nya rättvisan lyssnar bara åt ett håll.
Det vi ser är mytokrati: där känslor är fakta, där narrativ ersätter domstol, där skam är vapen och rykten är domslut.
Värst av allt här i stunden är att vi inte kommer få höra Jeremy Soules melankoliska majestätiska melodier i kommande storspel. Det kanske dock är lika bra, Bethesda kan behålla sin kommande slopp.
Jeremy Soule kommer vi fortsätta lyssna på i 20 år till.