Herr B analyserar det kvinnliga grupparbetets logik och visar hur konsensus och harmoni ersatt konflikt och hierarki. Från skolan till politiken och kulturen har denna förändring lett till stagnation och försvagat Västs förmåga att fatta avgörande beslut.
Konsensusens ideologi
Skillnaderna mellan mäns och kvinnors sätt att fungera i grupp är inte enbart kulturella konstruktioner, utan har en tydlig biologisk grund. Redan i barndomen kan man observera hur flickor och pojkar organiserar sig på olika sätt. Eleanor Maccoby visar i The Two Sexes: Growing Up Apart, Coming Together (Harvard University Press, 1998) att flickor tenderar att bilda små, tätt sammanhållna grupper där ömsesidighet, bekräftelse och relationell stabilitet är centrala, medan pojkar dras till större grupper där tävlan, hierarki och statusmarkeringar dominerar. Dessa skilda mönster ger olika former av social träning: flickor lär sig tidigt att bevara harmoni och undvika öppen konflikt, medan pojkar lär sig att acceptera rangordning och hantera konfrontation.
Denna grundläggande skillnad förklaras också genom kognitiva profiler. Den brittiske professorn och psykologen Simon Baron-Cohen argumenterar i The Essential Difference: Men, Women and the Extreme Male Brain (2003) för att män i genomsnitt tenderar mot en mer systematiserande kognitiv stil – inriktad på regler, hierarkier och strukturer – medan kvinnor tenderar mot en mer empatiserande stil, där fokus ligger på känslor, relationer och ömsesidighet. Där Maccoby dokumenterar skillnaderna i faktisk interaktion, erbjuder Baron-Cohen en förklaring till varför de uppstår: olika hormonella och neurologiska profiler formar olika sätt att bearbeta sociala situationer.
Joyce Benenson går ännu längre i Warriors and Worriers: The Survival of the Sexes (2014), där hon beskriver mäns strategi som contest competition, där öppna prövningar och tydliga vinnare och förlorare skapar stabila hierarkier. Kvinnor tenderar istället mot scramble competition, där inflytande fördelas genom subtila relationella nätverk och där öppen konfrontation undviks. Konflikten försvinner inte, men den blir osynlig och regleras genom sociala mekanismer som uteslutning eller skvaller snarare än direkt avgörande.
När dessa dynamiker överförs från barndomen till vuxenvärldens organisationer och institutioner får de långtgående konsekvenser. Den empatiserande logiken, med sitt fokus på harmoni och inkludering, kan fungera väl i små grupper där relationerna är det viktigaste. Men när den görs till norm på systemnivå uppstår problem. Konflikter som borde lösas öppet skjuts på framtiden eller undertrycks. Beslutsprocesser dras ut i tid eftersom alla måste få säga sitt. Procedurer och språk ersätter tydliga avgöranden.
Det är denna konsensuslogik som har kommit att prägla stora delar av det västerländska samhället. Opposition betraktas inte som en resurs utan som ett hot. Hierarkier ses som illegitima. Öppen konfrontation ersätts av långa processer vars främsta syfte är att undvika splittring. Därmed förlorar institutioner, organisationer och kulturliv sin förmåga att fatta avgörande beslut. Den manliga logik som genom historien visat sig nödvändig för innovation, ledarskap och riskhantering har trängts undan till förmån för en norm som i längden leder till stagnation.
Lika barn leker bäst
Skillnaderna mellan manlig och kvinnlig gruppdynamik syns redan i barndomen. Maccoby visar som sagt att barn spontant segregerar sig i könshomogena grupper, och att dessa grupper utvecklar skilda interaktionsstilar. Flickor tenderar att söka sig till små, intima konstellationer där relationen står i centrum. Lekens form bygger på ömsesidighet och rollspel, och konflikter löses indirekt genom uteslutning eller subtila signaler. Pojkar däremot dras till större grupper där aktiviteter kretsar kring tävlan, fysiska prövningar och gemensamma regler. Hierarkier etableras snabbt och konflikter hanteras öppet, ofta genom konfrontation som sedan avslutas med att leken kan fortsätta.
Detta mönster är konsekvent över olika kulturer och tidsperioder, vilket antyder en biologisk grund. Simon Baron-Cohen utvecklar resonemanget genom att beskriva skillnaderna som uttryck för två dominerande kognitiva stilar: en mer systematiserande, vanligare hos pojkar, och en mer empatiserande, vanligare hos flickor. Den systematiserande stilen söker regler och hierarkier och finner tillfredsställelse i att testa dem genom tävlan. Den empatiserande stilen är inriktad på att förstå andras känslor och att bevara relationell harmoni.
Barndomens lekar fungerar därmed som sociala skolor. Pojkar tränas i att acceptera hierarki, hantera öppen konflikt och integrera tävlan i gemenskapen. Flickor tränas i att bevara balans, skapa ömsesidighet och reglera status genom subtila sociala medel. Dessa färdigheter följer sedan med in i vuxenlivet och präglar hur män och kvinnor fungerar i arbetsliv, politik och kultur.
Samtida observationer pekar på samma mönster. I en artikel i Kvartal – “Framgångsrika flickor och floppande pojkar” (2021) – diskuteras hur det svenska utbildningssystemet strukturerats på ett sätt som gynnar flickors styrkor. Skolan premierar verbal förmåga, relationell kompetens och anpassning till reglerade samarbetsformer, medan pojkars konkurrensinriktade, hierarkiska och ofta mer fysiskt uttryckta beteende inte finner samma utrymme. Resultatet blir att flickor framstår som framgångsrika i ett system som är byggt för deras logik, medan pojkar halkar efter.
Det som Maccoby och Baron-Cohen beskriver som inneboende skillnader mellan könen har alltså fått institutionella uttryck. Skolan har, medvetet eller ej, blivit en förlängning av den kvinnliga gruppdynamiken. Där flickor tidigt lär sig att lyckas i små grupper som kräver ömsesidighet, förvandlas samma mönster i utbildningsväsendet till norm för hur framgång definieras. Pojkar som inte anpassar sig till denna logik framstår som problematiska snarare än som bärare av en annan social kompetens. De placeras i s.k. OBS-klasser och får tidigt lära sig att de som individer är problemet. Det visar tydligt hur biologiskt förankrade skillnader kan förstärkas och institutionaliseras på samhällsnivå.
Hierarki och väv – två modeller för makt och samarbete
Mäns och kvinnors gruppdynamik följer inte bara olika mönster i barndomen, utan utvecklas till två distinkta modeller för maktutövning och samarbete i vuxenvärlden. Benenson beskriver detta som skillnaden mellan contest competition och scramble competition: män tenderar att lösa konflikter genom öppna prövningar där vinnare och förlorare utses, vilket skapar tydliga hierarkier. När väl rangordningen är etablerad kan gruppen fungera stabilt, och nya utmaningar kan integreras utan att balansen hotas. Kvinnor däremot undviker öppen konfrontation och reglerar inflytande genom relationer, lojaliteter och subtila sociala mekanismer.
Detta innebär att mäns konflikter ofta är synliga, kortvariga och avgörande, medan kvinnors konflikter är osynliga, utdragna och indirekta. Forskning om aggression bekräftar detta. Nicki R. Crick och Jennifer K. Grotpeter visade i artikeln Relational Aggression, Gender, and Social-Psychological Adjustment (Child Development, 1995) att flickor i högre grad än pojkar använder relationell aggression – uteslutning, ryktesspridning, subtil marginalisering – medan pojkar är mer benägna att använda fysisk aggression. Psykologen och forskaren Kaj Björkqvist har i en rad studier, bland annat Gender Differences in Aggression (2018), visat att detta mönster är stabilt över tid och återkommer i olika sociala sammanhang.
Ett samtida exempel på hur denna logik fungerar i praktiken är fallet med Märta Stenevi och Miljöpartiet. Enligt en analys i Baktankesmedjan (2025) mötte Stenevi ett internt motstånd som inte tog formen av öppen konfrontation, utan av subtila processer av relationell aggression: utfrysning, ryktesspridning och maktspel bakom kulisserna. Artikeln beskriver detta som att hon fick “mean girls”-behandlingen, där platta organisationer utan tydlig hierarki öppnar för informella nätverk och subtila maktspel. Detta illustrerar hur kvinnlig konflikthantering fungerar när den institutionaliseras: den är inte frontal utan relationell, inte öppen utan indirekt – men lika effektiv för att förändra maktbalansen.
Kvinnlig relationell aggression: Stenevi fick "mean girls" behandlingen
Märta avgår allt. Inte en dag för sent. Som vanligt är det uppenbara det som inte skrivs ut: att Märta blivit utsatt för kvinnlig mobbing.
Båda logikerna har sina styrkor. Den manliga modellen, med hierarki och öppen konflikt, är effektiv för att snabbt lösa motsättningar och fördela ansvar i komplexa situationer. Den kvinnliga modellen, med väven av relationer och indirekt reglering, är effektiv för att bevara långsiktig gruppsammanhållning och minimera risken för splittring. Men de får olika konsekvenser när de institutionaliseras.
Ett uppmärksammat fenomen inom akademin och byråkratin är att män är överrepresenterade inom högre tjänster och sökandet av medel för forskningsprojekt. Detta används sedan som ett argument till varför diskriminering förekommer och att män gynnas på bekostnad av kvinnor. När detta undersöks visar sig det dock att det allt som oftast handlar om att män helt enkelt söker tjänster och medel i mycket högre utsträckning än kvinnor och sett till procentandel så gynnas kvinnliga sökanden i slutändan. Detta framkommer mindre sällan i debatten kring diskriminering. Istället föreslås hårda kvoter för att lösa ett problem som egentligen inte existerar.
I Norge infördes lagstadgad kvot på bolagsstyrelser 2003 (implementerad 2006) och andelen kvinnor i styrelser ökade snabbt till lagstadgade 40 %. Forskningen har dock visat att detta inte gav några positiva effekter på företagens lönsamhet eller styrning. En studie publicerad i Quarterly Journal of Economics (Ahern, Dittmar 2012) visade att företagens marknadsvärde i genomsnitt minskade när de tvingades byta ut ledamöter. Bertrand, Black, Jensen och Lleras-Muney fann i Review of Economic Studies (2019) att kvoten inte skapade någon pipeline-effekt för kvinnor i andra toppositioner, utan att effekten stannade vid styrelserummen. Matsa och Miller visade i American Economic Journal: Applied Economics (2013) att kvoten förändrade bolagens prioriteringar snarare än deras resultat – sociala kostnader och personalutgifter ökade, men vinsterna gjorde det inte. Sammantaget pekar studierna på att representationen ökade, men utan att effektivitet eller lönsamhet förbättrades. De enda vinnarna var växande HR-avdelningar.
Exemplen visar att när den kvinnliga logiken institutionaliseras på systemnivå blir konsekvensen representation och relationell balans snarare än effektivitet och avgörande. Konflikter hanteras inte öppet utan döljs i procedurer och nätverk. Det innebär att den dynamik som i små grupper kan skapa stabilitet på större arenor i stället leder till stagnation.
Den mjuka staten – konsensusens politiska konsekvenser
När den kvinnliga konfliktlösningens logik institutionaliseras på samhällsnivå får den särskilt tydliga konsekvenser i politik och offentlig förvaltning. Konflikt betraktas inte som en resurs för att driva fram beslut, utan som ett hot mot sammanhållningen. Beslutsprocesser organiseras därför för att inkludera så många röster som möjligt, med följden att riktning och handlingskraft förloras.
Erik J. Olsson beskriver detta som framväxten av en “mjuk stat”. I Den mjuka staten: feminiseringen av samhället och dess konsekvenser (Karneval förlag, 2024) argumenterar han och medförfattaren Johanna Grönqvist Olsson för att kvinnodominansen i centrala sektorer som utbildning, offentlig sektor och politik har bidragit till att Sverige blivit undfallande, mindre resultatinriktat och mer upptaget av värdegrundsarbete än av faktisk effektivitet. Den mjuka staten präglas av sänkta prestationskrav, plattare organisationer och en överordnad strävan efter konsensus, vilket på sikt underminerar dess auktoritet och förmåga att leverera resultat.
Biologiskt har denna logik djupa rötter. Shelley E. Taylor och kollegor visade i artikeln Biobehavioral responses to stress in females: Tend-and-befriend, not fight-or-flight (Psychological Review, 2000) att kvinnor i genomsnitt reagerar på hot genom att söka stöd, bygga nätverk och bevara relationer. Män tenderar istället att konfrontera eller dra sig undan – fight-or-flight. När den kvinnliga logiken blir norm på systemnivå innebär det att konflikter inte löses genom tydliga avgöranden utan genom fördröjningar och försök att inkludera alla.
Benenson har visat att detta mönster inte är begränsat till stressreaktioner, utan också präglar konkurrensstrategier. Män tenderar att organisera konflikter som öppna tävlingar där vinnaren kan ta ledarskap. Kvinnor undviker öppen konfrontation och använder i stället relationella nätverk för att reglera inflytande. På samhällsnivå innebär detta att politiken alltmer liknar ett ständigt pågående samtal snarare än en arena för avgöranden.
Ett tydligt exempel på denna logik är införandet av könskvoter i bolagsstyrelser. Nina Smith analyserar i översikten Gender Quotas on Boards of Directors (IZA World of Labor, 2014) effekterna av dessa reformer och visar att representationen ökar, men att effekterna på företagens prestation och effektivitet är små eller obefintliga, ibland negativa. Kritikerna pekar på att kvoter ofta motiveras med delaktighet och representation, snarare än med de hårda krav på resultat som styrelsearbete egentligen borde handla om.
Sammantaget framträder bilden av ett samhälle där den kvinnliga logiken – empatiserande, relationell och konsensusinriktad – har internaliserats i institutionerna. Konflikter hanteras inte öppet utan neutraliseras. Beslut fattas inte för att lösa problem, utan för att upprätthålla delaktighet. Den manliga logikens principer – hierarki, konfrontation och avgörande – har trängts tillbaka. Resultatet är en mjuk stat: stark i språk och procedur, men svag i handling och resultat.
Kreativitet och dissens – varför konflikt är nödvändig
Kreativitet kräver friktion. Nya idéer föds inte i miljöer där alla bekräftar varandra, utan där motsättningar får brytas mot varandra. Charlan Nemeth visar i In Defense of Troublemakers: The Power of Dissent in Life and Business (2018) att konsensus inte är en garanti för stabilitet, utan en mekanism som försvagar rationalitet och kväver kreativitet. När grupper enas för snabbt smalnar tankebanorna av och medlemmarna söker enbart bekräftelse för den gemensamma linjen. Dissent däremot – även när den är felaktig – tvingar fram bredare perspektiv, mer divergent tänkande och mer originella idéer. Nemeth konstaterar rakt: “Consensus narrows thinking—and kills rationality.”
Problemet är att den kvinnliga konfliktlösningens logik tenderar att betrakta dissens som störande. När harmoni är det högsta värdet blir kritik inte en resurs utan ett hot. I stället för att prövas öppet marginaliseras avvikaren genom subtila mekanismer: exkludering, ignorans eller ryktesspridning. Därmed försvinner den friktion som är nödvändig för verklig kreativitet.
Forskningen om brainstorming illustrerar detta. En metaanalys av Brian Mullen, Craig Johnson och Eduardo Salas, Productivity Loss in Brainstorming Groups: A Meta-Analytic Integration (Journal of Applied Psychology, 1991), visade att grupper som brainstormar kollektivt genererar färre och sämre idéer än individer som först arbetar själva och sedan sammanför sina förslag. Gruppens behov av att hålla ihop och undvika konflikt begränsar utforskandet av nya perspektiv. Ju starkare konsensusnormen är, desto större blir tendensen att hålla sig till ofarliga, konforma idéer. Grupparbetet blir viktigare än utfallet.
Även teorin om psykologisk trygghet används ofta felaktigt för att motivera konsensus. Amy Edmondson introducerade begreppet i Psychological Safety and Learning Behavior in Work Teams (Administrative Science Quarterly, 1999). Hon definierade det som en miljö där människor vågar ställa frågor, erkänna misstag och framföra kritik utan social bestraffning. Men i många organisationer har psykologisk trygghet tolkats som harmoni, alltså att inga konflikter får uppstå. Resultatet blir raka motsatsen till vad Edmondson ursprungligen menade: en kultur där avvikelse tystas ned för att bevara en ytlig känsla av trygghet.
Precis som i arbetslivet och politiken leder detta till stagnation. När konflikter tonas ned och avvikelse betraktas som hot, uppstår inte de kreativa processer som krävs för att skapa något nytt. Den kvinnliga konfliktlösningen, med sin betoning på harmoni och bekräftelse, kan vara värdefull i vissa sammanhang, men när den görs till norm i kreativa processer leder den till förutsägbarhet och ytlighet. För att kreativitet och innovation ska uppstå krävs att man accepterar dissens, hierarki och öppen konflikt. Utan det försvinner dramatiken – både i fiktionens värld och i samhällets.
Kulturens upplösning – litteratur, film och spel under kvinnliga värderingar
Kulturen är den sfär där skillnaderna mellan manlig och kvinnlig logik i grupp blir mest synliga för den utomstående. När manlig kreativitet bygger på konflikt, konkurrens och hierarki, präglas den kvinnliga logiken av konsensus, inkludering och bekräftelse. När den senare blir norm riskerar kulturen att förlora sin dramatik och sitt förnyande element.
Denna antidramaturgi har blivit normen i Hollywood. Under studiobossen Kathleen Kennedys ledning har Star Wars-franchisen genomgått en sådan förskjutning. Karaktären Rey är central i denna utveckling. Samantha Wiser beskriver i MaRey Sue: Perpetuating Mary Sue Stereotype in the Star Wars Trilogy (Utah State University, 2021) hur Rey porträtteras med en rad färdigheter och styrkor utan att dessa förklaras genom berättelsens interna logik. Hon behärskar Kraften på hög nivå utan lång träning, kan duellera med ljussabel mot erfarna motståndare, flyga avancerade skepp och överlista etablerade karaktärer. Matthew Kadish gör i artikeln Is Rey From the Last Jedi a Mary Sue? (Medium, 2018) samma observation: Rey saknar realistisk utveckling, konflikterna hon möter är konstruerade för att hon alltid ska segra, och hennes karaktär saknar de svagheter som är nödvändiga för hjälteresan.
Detta har direkta konsekvenser för berättelsen. En hjältes resa bygger traditionellt på kamp, hinder och prövningar som tvingar fram utveckling. När protagonisten redan från början framställs som nästan fulländad försvinner dramatiken. Publiken får ingen känsla av risk, ingen oro för misslyckande, ingen spänning i utfallet. Rey blir därmed ett exempel på hur konsensus- och representationslogik – strävan efter en hjälte som är inkluderande, stark och oantastlig – kan underminera berättelsens kreativa kärna.
Bokbranschen far inte bättre. Enligt Publishers Weekly Industry Salary Survey (2024) var 77% av dem som svarade på undersökningen kvinnor vilket antyder en enorm överrepresentation i arbetslivet. The Bookseller frågade 2025 om män håller på att “pushas ut” ur branschen, och flera aktörer menade att rekrytering och urval sker på ett sätt som i praktiken marginaliserar män. Utvecklingen i bokbranschen bekräftas av flera källor. Enligt en undersökning från Macquarie University (2022), återgiven i WomenLoveTech (2024), skrivs nästan 70 procent av nya böcker i Australien av kvinnor, och i Storbritannien är siffran över 60 procent enligt uppgifter från Office for National Statistics. Den amerikanska marknaden har följt en liknande trend. En studie från National Bureau of Economic Research visar att kvinnors andel av publicerade författare ökade från omkring 18 procent på 1960-talet till en majoritet år 2020 (NBER Digest, 2023). I Sverige har en kulturdebatt förts kring det faktum att det unga manliga författarskapet närmast har dött ut där uppemot 70% av alla debutanter är kvinnor (Tre manliga författare: ”Mannen är långt ifrån död inom konsten”, Dagens Nyheter 2019). Sammantaget pekar detta på en strukturell förändring där kvinnliga författare inte längre bara är representerade, utan dominerar den samtida litterära produktionen.
Som motreaktion har nya förlag uppstått. Conduit Books grundades 2025 med uttalat syfte att ge utrymme åt manliga författare som, enligt grundaren, systematiskt osynliggörs i dagens litterära klimat. The Times rapporterade om detta med rubriken Men-only publisher hopes to fix ‘imbalance’ in world of books. Dessa rörelser visar att kritiken inte handlar om enskilda priser för kvinnor, utan om en hel bransch där män blivit marginaliserade i det dagliga urvalet.
Spelindustrin har under de senaste åren utvecklats i samma riktning. Sweet Baby Inc, ett kanadensiskt konsultföretag specialiserat på inkluderande narrativ, har anlitats av flera stora spelföretag. Kritiken mot företaget har varit så stark att den av vissa betecknats som “Gamergate 2.0” – en ny motreaktion mot vad spelare uppfattar som ideologiskt styrd kulturproduktion.
Oavsett medium är mönstret detsamma: litteratur, film och spel styrs alltmer av en logik som prioriterar harmoni, representation och balans framför dramatik, hierarki och konflikt. När kulturen internaliserar den kvinnliga gruppdynamiken blir resultatet produkter som är inkluderande i formen, men urvattnade i innehållet.
Ett grupptänk på steroider
När den kvinnliga konfliktlösningens logik inte längre bara formar enskilda grupper eller organisationer, utan genomsyrar hela samhällsstrukturen, uppstår en djupare kris. Konflikt blir något att undvika till varje pris, och själva systemet organiseras för att neutralisera motsättningar.
Irving L. Janis beskrev detta fenomen i Victims of Groupthink: A Psychological Study of Foreign-Policy Decisions and Fiascoes (Houghton Mifflin, 1972). Janis analyserade bland annat USA:s invasion av Grisbukten och Vietnamkriget, och visade att problemet inte var brist på information, utan att den information som störde enigheten sorterades bort. Mekanismen groupthink uppstår när en grupp sätter enighet högre än kritisk prövning. Detta gör processen bekväm men resultaten undermåliga. När konsensuslogiken blir norm i hela samhällen får groupthink karaktär av systemfel. Detta är givetvis i grunden en mänsklig impuls, däremot är risken för groupthink större i kvinnligt kodade miljöer.
I universitetsvärlden syns detta i framväxten av “safe spaces” och trigger warnings. Ursprungligen avsedda för att skydda “sårbara” studenter, har de utvecklats till verktyg som begränsar vilka ämnen som kan diskuteras. Det är otvetydigt så att akademin kringskurits genom kraftiga tabun och intern aktivism till den grad att hela forskningsfält stängts ner, eller gjorts omöjliga att prata om öppet. Viktig forskning om genetik och biologi har gått under jorden. Den enda förloraren på detta är det mänskliga kunnandet.
Medierna följer samma mönster. I stället för att pröva idéer genom konflikt har tonfall, representation och språk blivit överordnade kriterier. Kritik avviker ofta från sakfrågan och handlar i stället om form: om uttryckssättet var inkluderande, om rätt språkbruk användes, om någon kan tänkas känna sig exkluderad. Den journalistiska logiken har därmed blivit en spegel av den kvinnliga gruppdynamiken: opposition uppfattas som störande, medan konsensus är det eftersträvade värdet. De pressetiska reglerna är mer till för harmoni inom journalistkollektivet än den tjänar allmänhetens syften.
Forskningen visar också att satsningar på inkludering inte alltid leder till de avsedda resultaten. Seval Gündemir och kollegor skriver i Current Opinion in Psychology (2024) att Diversity, Equity and Inclusion-program ofta möts av motstånd bland medarbetare, vilket kan ta formen av cynism, undvikande och subtila underminerande beteenden. Författarna betonar att sådant motstånd inte alltid är öppet, utan ofta sker under ytan i form av non-compliance eller passivt sabotage. Istället för att skapa verklig delaktighet riskerar DEI-programmen därmed att producera just den polarisering och misstro som de är tänkta att motverka.
Sammantaget innebär detta att hela samhällsapparaten fungerar enligt groupthink-principen: avvikelse sorteras bort, kritik blir illegitim och procedurer ersätter avgöranden. Den manliga logik som bygger på öppen konflikt och hierarkiska beslut betraktas som hotfull och ersätts av en mjukare men ineffektiv kultur. Konsekvensen blir ett samhälle som saknar förmåga att fatta avgörande beslut, hantera kriser eller producera genuint nyskapande idéer.
Syntes – för en återgång till manliga principer
Denna essä har visat hur skillnader i manlig och kvinnlig gruppdynamik, som först framträder i barndomen, har blivit normerande på samhällsnivå. Flickors logik – präglad av harmoni, konsensus och relationellt stöd – har internaliserats i institutioner, kultur och politik. Pojkars logik – präglad av hierarki, öppen konflikt och prövning – har i stor utsträckning trängts undan. Resultatet är ett samhälle som blivit allt mer konfliktundvikande, procedurinriktat och symboliskt snarare än handlingskraftigt.
I förvaltningen syns detta i den mjuka staten, där värdegrund och processer ersätter tydliga avgöranden. I kulturen syns det i litteraturens kvinnodominans och filmens representationslogik, där dramatik ersätts av checklista och konsensus. I arbetslivet syns det i kvoter och DEI-program som lovar inkludering men i praktiken ofta skapar cynism . I akademin syns det i en safe space-kultur där vissa frågor inte längre kan ställas. Gemensamt är att opposition betraktas som hot och att harmoni blir högsta värde.
Men harmoni i sig skapar inte utveckling. Kreativitet och innovation kräver friktion, risk och konflikt. Historiskt är det i miljöer där hierarkier tillåtits, där idéer brutits mot varandra och där konflikt inte dämpats utan kanaliserats, som de största framstegen skett. Nemeth (2003) har visat att dissens är avgörande för nya idéer, och Mullen, Johnson och Salas (1991) visade att grupper utan dissens producerar färre och sämre idéer. Dessa resultat är inte en slump, utan en konsekvens av mänsklig natur.
Ett samtida exempel är SpaceX under Elon Musk. Företaget fungerar enligt en logik där konflikt, risk och hierarki är en del av kulturen. Beslut fattas snabbt, misslyckanden accepteras som lärdomar, och innovation drivs fram av konkurrens och hög riskvilja. Kontrasten mot Hollywoods konsensuskultur är tydlig: där den ena miljön producerar raketer som återanvänds och revolutionerar rymdindustrin, producerar den andra filmer och serier som faller samman under sin egen tyngd av representation och harmoni.
Samhället står därför inför ett vägval. Att fortsätta på den inslagna vägen innebär mer av samma: fler processer, fler policydokument, fler inkluderande ritualer, men mindre substans. Att bryta denna utveckling kräver en återgång till manliga principer i utövandet av makt, i organiseringen av kultur, i politiska beslut och i gruppdynamik. Det innebär inte en negation av den kvinnliga logikens värde i småskaliga relationer, men det innebär en återställning av balansen. Samhället behöver återigen erkänna konfliktens nödvändighet, hierarkins legitimitet och vikten av avgörande.
Det västerländska samhällets kris är i grunden en kris av feminiserad logik. För att överleva och utvecklas krävs en återgång till de manliga principer som historiskt burit civilisationen: konflikt som motor, hierarki som struktur och avgörande som metod. Utan dessa riskerar samhället att förbli mjukt, proceduriellt och stagnativt. Med dem kan det åter bli starkt, skapande och framåtriktat.
Böcker och monografier
Ahern, K. R., & Dittmar, A. K. (2012). The changing of the boards: The impact on firm valuation of mandated female board representation. Quarterly Journal of Economics.
Baron-Cohen, S. (2003). The Essential Difference: Men, Women and the Extreme Male Brain. Penguin.
Benenson, J. F. (2014). Warriors and Worriers: The Survival of the Sexes. Oxford University Press.
Bertrand, M., Black, S. E., Jensen, S., & Lleras-Muney, A. (2019). Breaking the glass ceiling? The effect of board quotas on female labor market outcomes in Norway. Review of Economic Studies.
Björkqvist, K. (2018). Gender Differences in Aggression. Routledge.
Crick, N. R., & Grotpeter, J. K. (1995). Relational aggression, gender, and social-psychological adjustment. Child Development.
Edmondson, A. (1999). Psychological safety and learning behavior in work teams. Administrative Science Quarterly, 44(2), 350–383.
Janis, I. L. (1972). Victims of Groupthink: A Psychological Study of Foreign-Policy Decisions and Fiascoes. Houghton Mifflin.
Kadish, M. (2018). Is Rey from The Last Jedi a Mary Sue? Medium.
Maccoby, E. E. (1998). The Two Sexes: Growing Up Apart, Coming Together. Harvard University Press.
Matsa, D. A., & Miller, A. R. (2013). A female style in corporate leadership? Evidence from quotas. American Economic Journal: Applied Economics, 5(3), 136–169.
Nemeth, C. (2018). In Defense of Troublemakers: The Power of Dissent in Life and Business. Basic Books.
Olsson, E. J., & Grönqvist Olsson, J. (2024). Den mjuka staten: feminiseringen av samhället och dess konsekvenser. Karneval förlag.
Taylor, S. E., Klein, L. C., Lewis, B. P., Gruenewald, T. L., Gurung, R. A., & Updegraff, J. A. (2000). Biobehavioral responses to stress in females: Tend-and-befriend, not fight-or-flight. Psychological Review.
Wiser, S. (2021). MaRey Sue: Perpetuating Mary Sue Stereotype in the Star Wars Trilogy. Utah State University.
Artiklar och översikter
Gündemir, S., Kanitz, C., Rink, F., Hoever, I., & Slepian, M. (2024). Beneath the surface: Resistance to Diversity, Equity, and Inclusion initiatives in organizations. Current Opinion in Psychology.
Mullen, B., Johnson, C., & Salas, E. (1991). Productivity loss in brainstorming groups: A meta-analytic integration. Journal of Applied Psychology.
Smith, N. (2014). Gender quotas on boards of directors. IZA World of Labor.
Rapporter och artiklar online
Baktankesmedjan. (2025). Kvinnlig relationell aggression: Stenevi fick “mean girls”-behandlingen.
Kvartal. (2021). Framgångsrika flickor och floppande pojkar.
National Bureau of Economic Research. (2023). The growth of female authorship in the US book market. NBER Digest.
Publishers Weekly. (2024). Women-run publishing: PW industry salary survey.
The Bookseller. (2025). Are men being ‘pushed out of publishing’?
The Guardian. (2025). New independent press to focus on male writers.
The Times. (2025). Men-only publisher hopes to fix ‘imbalance’ in world of books.
WomenLoveTech. (2024). Women now dominate the book business.