Vitt folkutbyte är fortfarande folkutbyte

Ukrainska kravmaskinen går brrrrrr

Jag råkade komma över en kravlista i form av en insändare från en ukrainsk lobbyorganisation häromdagen.

Vi kräver följande:

1.Möjlighet till permanent eller långsiktigt uppehållstillstånd utan krav på att lämna Sverige.

Liknande förändringar av EU:s direktiv görs redan i länder som Tyskland och Tjeckien.

2.Att hela perioden under massflyktsdirektivet räknas som laglig vistelse vid ansökan om permanent uppehållstillstånd.

3.Möjlighet att byta status till arbets-, student- eller familje­anknytning utan att lämna Sverige.

Samtidigt behöver inkomstkrav och andra hinder justeras för att spegla ukrainares verkliga livssituation.

4.Familjeåterförening utan krav på att lämna Sverige, särskilt för familjer som inledde processen innan kriget, för nya familjer som bildats under dessa tre år i Sverige, för barn födda här eller som kom hit med en förälder.

5.Avskaffande av diskriminerande skillnader i tilldelning av personnummer. Det är inte acceptabelt att personer som kom tidigt under kriget har fler rättigheter än de som kom senare – trots samma rättsliga status.

“Åfan” tänkte jag, nu har vi fått våra egna ukrainska kravmaskiner. Det verkar som de har gjort sin hemläxa. Denna kravspecifikation är något vi tyvärr fått bekantat oss med genom decennierna. Om det handlat om barnlajvande afghaner (skäggbarn) till politiska kurder har kraven sett likadana ut.

Min inställning kring massmottagande av ukrainska flyktingar har varit konsekvent: massinvandring är aldrig en god idé eftersom det skapar efterfrågan. Det är inget personligt mot ukrainare vilkas kamp för ett självständigt Ukraina jag stöder. Men när system byggs upp vars enda syfte är att facilitera ett folkutbyte måste man kväva detta i sin linda.

Den ursprungliga Genèvekonventionen från 1951 gällde enbart europeiska flyktingar, tillfälligt skydd i spåren av andra världskriget. Punkt. Sedan kom 1967 års protokoll – och plötsligt gällde konventionen hela världen. Resultatet: global asylrätt, nationell upplösning.

I och med detta skapades ny en migratonsindustri. Statliga myndigheter upprättades, jurister sysselsattes, företagen var inte sena på att snappa upp idén om obegränsad billig arbetskraft. För att klä det hela i en moralisk skrud började man prata om “ansvarstagande” och minoriteter i vårt eget land agiterade för öppenhet och tolerans mot det främmande. Adoptionsindustrin i Sverige var banbrytande i synen på utomeuropeiska adoptioner samtidigt som man försvårade för inhemska. Så blev Sverige en fristad för alla världens skithålsländer att exportera sitt trasproletariat.

Nu när tillgången var obegränsad blev efterfrågan detsamma. Det fanns ingen ände på vem som kunde söka sig hit. Är jag orättvis nu? Ukrainare är trots allt vita, de är européer och de behöver vår hjälp.

“De är vita de kan få komma”

En invändning jag ser så gott som varje gång ukrainarefrågan tas upp är att de:

1. Är vita och därför bör vi hjälpa dem

2. Det är mycket bättre än att ta emot kulörta människor

3. Svenskar är på väg att bli minoritet vi behöver fler vita

Angående punkt 1 refererar jag till vad jag skrivit ovan: så länge vi har ett system för massmotagande kommer det användas mot oss. Man måste av princip vara emot att det existerar, det handlar inte ens om att det kommer missbrukas. Att det finns är huvudproblemet. Extrema undantag finns, SVT sände nyss en dokumentär om de finska krigsbarnen. Vi tog emot 70 000 mellan 1939-44. Det gick. För att Finlands sak var och är vår. Det var en broderlig handling. Vi kan vara stolta över det. Hjälp i närområdet handlar om att hjälpa våra egna, d.v.s. våra nordiska brödrafolk med vilka vi delar vår historia, kultur, språk och etnicitet. Ukraina är, trots pinsamma påståenden till trots, inte vårt närområde. Vi får gå väldigt långt tillbaka i historien för att hitta gemensamma nämnare. Detta motiverar inte en omfattande invandring. Av de finska krigsbarnen stannade endast 5000.

Är ukrainska flyktingar att föredra framför somalier? Tänkandet förutsätter att vi antar att folkutbytet är en konstant och att det nu handlar om att välja vilken sorts grupp som ska komma in på kvoten. Det är förståeligt att snart sagt varje levande svensk växt upp i ett land där folkutbytet varit policy och moraliskt ramverk. I sak är det helt fel tänkt. Systemet som möjliggör folkutbytet måste avskaffas. Vi kan inte ha någon slags kompromiss som gör att detta kvarstår men att vi får en “respit” genom att man blandar in lite vit massinvandring då och då.

Problemet med att vi delvis importerat en debatt om vithet och ras från USA är att vi i Europa i första grad identifierar oss med etnicitet. Vi gör en stark åtskillnad även mellan andra vita européer då tusentals år av odlande av våra egna särarter gjort oss olika. Vi delar alla rötterna och hyllar vårt gemensamma arv. Men vi är inte likadana. Jag har bott i Ukraina, de är inte svenskar. Inte ens i närheten. Ukraina var långt innan Rysslands senaste invasion ett dysfunktionellt korrumperat land och många yngre lämnade i drovor för att söka lyckan i andra mer fungerande europeiska länder. Eftersom magisk jord inte existerar kommer ukrainarna med ett kulturmönster som inte hör hemma i Sverige och som kan leda till samma sorts dysfunktion som existerar i deras hemland.

Lösningen på demografifrågan kan inte vara att vi byts ut mot andra vita. Det blir ett rejs till botten. Summan av allt är att svenskar trängs bort.

Här kommer min kravlista till de ukrainare som vi generöst tagit emot men som inte vill återvända till sitt hemland:

Jag kräver

1. Nej.

2. Ut.