Träningsfascism är självförsvar
av Herr L
Det är dags att erkänna det uppenbara: den av vänstermedia nedsättande termen »träningsfascism« är inte en tillfällighet, utan en bestående ideologisk konstruktion som inte kommer att avvecklas i första taget. Under snart fyra decennier har etablerade medier systematiskt odlat skräckbilden av den »muskulöse nazisten« – en karikatyr som används för att koppla fysisk styrka och självdisciplin till politisk extremism. Mekanismen är enkel men effektiv: genom att associera kroppslig vitalitet med etnisk självbevarelsedrift avfärdas varje strävan efter hälsa som potentiellt reaktionär. Samma logik tillämpas på barn och ungdomar som utövar kampsport; en rundspark eller en traditionell bugning i Judo tolkas som inkörsport till sk rasistiska ideologier. Det är en reduktionism som inte bara är intellektuellt ohederlig – den är djupt dehumaniserande.
Vänsterns fientlighet mot fysisk träning och hormonell balans är dock inte primärt ett utslag av politisk taktik mot högern; den är ett uttryck för en långt mer genomgripande civilisationskritik från vänster.
Det handlar om en principiell avvisning av den kroppsliga och biologiska dimensionen av mänskligt liv. I denna världsbild uppfattas styrka, fertilitet och könsskillnader som hot därför att de representerar en ordning som inte går att underkasta fullständig ideologisk kontroll. Den ideologiska kärnan kan spåras till 1968 års kultur-revolutionära arv: en utopisk vision om en androgyn, behovsbefriad människa som frigjorts från både biologi och tradition. I denna vision är den maskulina mannen förkrympt och kuvad, medan den feminina kvinnan får vara allt – utom just feminin, eftersom femininitet anses vara ett internaliserat förtryck.
I denna kontext framstår den pågående folkhälsoresningen – hård fysisk träning kombinerad med medveten hormonoptimering – som ett direkt existentiellt hot. När tidskriften ETC och skribenter som Clara Lee Lundberg attackerar testosteronoptimering är det inte bara en debatt om kosttillskott eller livsstil; det är ett försök att kriminalisera en biologisk återgång till det normala. Under de senaste trettio åren har genomsnittliga testosteronnivåer hos västerländska män fallit med ungefär 1 % per år – en nedgång som saknar historiskt motstycke i frånvaro av svält eller massiv miljöförstöring. Denna kollaps sammanfaller med en explosionsartad ökning av depression, fetma, infertilitet och existentiell meningsförlust. Ändå möts fenomenet med närmast total tystnad från samma aktörer som annars aldrig tvekar att utropa folkhälsokriser.
Kontrasten är slående: när barn och ungdomar medicinskt hindras från att genomgå naturlig pubertet – med pubertetsblockerare som ges till allt yngre individer – hyllas ingreppet som »livräddande vård« och »vetenskapligt grundat«. När vuxna män i stället aktivt höjer sina testosteronnivåer till det som för bara en generation sedan var normalnivå, utmålas samma hormon plötsligt som giftigt och farligt. »Lita på vetenskapen« gäller tydligen endast så länge vetenskapen används för att upplösa biologiska gränser, inte för att återställa dem.
Denna dubbla standard blottlägger en djupare samhällspatologi. Ett sjukt samhälle producerar sjuka kroppar, och dagens Västeuropa är ett laboratorium för denna tes. Europeiska folk upplever inte bara en demografisk och kulturell förskjutning i realtid; de utsätts för en fysiologisk nedbrytning som förstärker upplevelsen av maktlöshet. Testosteron är inte bara ett hormon – det är en biologisk markör för handlingskraft, territoriellt försvar och framtidstro. När nivåerna kollapsar i en tid då hoten mot familj, nation och ras är påtagliga, uppstår en existentiell dissonans som är svår att överskatta.
Därför är den pågående motrörelsen ingen modefluga och ingen »trend«. Den är en instinktiv, folklig reaktion – ett immunsvar från en organism som inser att den är under attack. Hård träning, kallbad, solljus, animaliska proteiner och, för många män som inte vill bära modernitetens bärsele medans frugan arbetar som HR, är testosteronoptimering är inte längre livsstilsval; det är överlevnadsstrategier i en allt mer absurd värld.
Det är Europa som, efter decennier av ideologiskt indoktrinerad självförnekelse, börjar återta sin biologiska och andliga suveränitet.
ETC och post-woke vänstern kan rasa hur mycket de vill. Kroppen ljuger inte. Inte heller historien.
Europa reser sig – inte enbart med fanor och demonstrationer utan även med skivstänger och hantlar verkar den europeiska mannen lyfta av oket från 68-vänstern.
Därför gnäller “Homo feminismus” om den stora ökningen av testosteronoptimering hos den vita befolkningen, men jublar när man injicerar småpojkar med pubertesblockerare.
De hatar oss.
