Författaren Herr B dissekerar kadavret av liberalismens “idémarknad” och visar hur vänstern, med Schmitts vän–fiende-logik och Burnhams självmordsideologi som verktyg, förvandlat debatten till ett skyttegravskrig. Med Girards syndabockar, Jungs skuggor och Evolas svärd av Tradition målar han upp en karta över vår tid: ett samhälle av skuld och splittring som bara kan räddas genom en kombination av andlig återförtrollning, kall maktrealism och metapolitisk uthållighet. Resultatet är en stridsskrift som förklarar varför det inte längre handlar om “debatt” utan om civilisationens överlevnad.
Inledning
Liberal demokrati har länge idealiserats som en ”idéernas marknadsplats”, ett öppet forum där det fria utbytet av argument skulle sålla fram sanningen och leda samhällsutvecklingen framåt. I dag upplever vi dock hur denna marknad har kollapsat som meningsfull arena för idéutbyte. Tonläget i den offentliga debatten blir alltmer polariserat och irrationellt, och meningsmotståndare betraktas inte längre som hederliga opponenter att övertyga utan som existentiella fiender att krossa. Liberalismen, den ideologi som en gång lovade tolerans och förnuftig dialog, tycks ha förlorat sin förmåga att hantera den nya konfliktfyllda situationen. Som den konservative tänkaren James Burnham formulerade det redan under Kalla kriget: “liberalism is the ideology of Western suicide”(Suicide of the West). Han menade att den västerländska liberalismen paradoxalt nog bär på idéer och moraliska svagheter som undergräver Västerlandets självbevarelsedrift och driver civilisationen mot upplösning. I denna essä utgår vi från insikten om liberalismens sammanbrott som ramen för offentlig idédebatt, och undersöker varför dagens idékamp snarare har blivit existentiell, psykologisk och metapolitisk än rationell eller deliberativ.
“The specific political distinction to which political actions and motives can be reduced is that between friend and enemy. […] Liberalism… has attempted to transform the enemy from the viewpoint of economics into a competitor and from the intellectual point into a debating adversary.”
Den tyske statsvetaren Carl Schmitt påpekade redan 1932 i The Concept of the Political att politikens kärna alltid handlat om skillnaden mellan vän och fiende – en distinktion som inte kan neutraliseras ens i ett modernt liberalt samhälle. Liberalismen försökte visserligen ersätta fiendens gestalt med konkurrenten på den ekonomiska arenan och meningsmotståndaren i den parlamentariska debatten. Men Schmitt varnade för att detta är en illusion: ytterst kvarstår möjligheten att grupper ställer sig fientliga mot varandra i en kamp på liv och död. Dagens ideologiska klimat tycks ge honom rätt. Istället för fri åsiktsbildning ser vi hur ”åsiktskorridorer” upprättas, hur vissa perspektiv demoniseras eller censureras, och hur hela samhällssegment utesluts från samtalet med hänvisning till att de utgör ett moraliskt ont. Den liberala optimismen om sanningen som segrande i öppen diskussion har fått ge vika för en mer skyttegravsliknande kulturkamp.
I det följande ska vi i fem tematiska steg belysa denna förändrade idékamp med hjälp av insikter från en rad klassiska och moderna tänkare – däribland Schmitt och Burnham men också Julius Evola, Alain de Benoist, René Girard och C.G. Jung. Vi börjar med att granska idémarknadens död, det vill säga hur liberalismen förlorade sin ställning som legitim arena för meningsutbyte. Därefter analyserar vi den moderna vänsterns strategi för makt och dominans, innan vi fördjupar oss i de psykologiska projektioner och det mimetiska begär som göder polariseringsdynamiken. I den fjärde delen skissar vi en kulturell vision som ett möjligt svar – en vision rotad i traditionella värden och i en djupare förståelse av människans andliga behov. Slutligen diskuteras en realpolitisk strategi för en idébaserad opposition, byggd på både realism och metapolitisk uthållighet. Ambitionen är att foga samman dessa trådar till en sammanhängande bild av varför vår tids idékamp antar en existentiell, psykologisk och metapolitisk karaktär – och hur en opposition som värnar Västerlandets överlevnad kan navigera denna nya spelplan.
Idémarknadens död
Den liberala ”idémarknaden” byggde på förutsättningen att fritt och förnuftigt meningsutbyte var vägen till framsteg. Men vad händer när vissa idéer på förhand stämplas som farliga eller otillåtna? I Suicide of the West analyserar Burnham liberalers tendens att inte ha fiender vänsterut under rubriken pas d'ennemis à gauche (no enemies to the left) vilket var mottot för republikanerna under den franska revolutionen. Han visar hur västerländska liberaler historiskt tenderat att ursäkta eller bortförklara kommunistiska övergrepp, samtidigt som de konsekvent ser högern som den egentliga fienden. Enligt Burnham har västerländska liberaler historiskt sett varit oförmögna att betrakta ens totalitära kommunister som verkligt onda – deras ”intentioner är goda” får man anta – medan däremot allt till höger om mitten väcker en instinktiv fientlighet. Liberalens tro på det rationella samtalet upphör i mötet med högerröster: “With them it’s just a question of who is stronger.” konstaterar Burnham att liberalen tänker om högerfolk; det är ingen idé att ens försöka ”reason things out” med dem.
Detta resulterar i en moralisk asymmetri: kommunister kan ursäktas för att deras intentioner sägs vara goda (jämlikhet, rättvisa), men konservativa betraktas som oåterkalleligen onda oavsett vad de faktiskt föreslår. Burnham noterar att liberaler “have no enemies to the Left” – vilket innebär att kommunister kan accepteras i akademiska och kulturella sammanhang, medan även måttliga högerpersonligheter stöts bort. Jämför med hur Jordan Peterson och Charlie Kirk bemötts, vars åsikter ligger inom mittfåran för den existerande konservativa rörelsen i USA.
Detta förklarar, enligt Burnham, varför idémarknaden inte längre är neutral: spelplanen lutar systematiskt åt vänster. Den formellt fria debatten har i praktiken blivit en riggad process där vänsterns dogmer tillåts stå ohotade, medan högern demoniseras och tystas. Ett konkret exempel är liberalers historiska beteende gentemot extremister på olika kanter. Burnham påpekar att västerländska intellektuella kunde sitta i paneler och kommittéer sida vid sida med kommunister eller deras medlöpare utan att skämmas – men aldrig skulle acceptera att sammankopplas offentligt med ens måttligt högerorienterade personer. Under 1900-talets andra hälft kunde västerlandets akademiker och kulturpersonligheter öppet flörta med marxistiska revolutionärer, men om någon misstänktes för fascistsympatier väntade omedelbar ostracism (social utstötning). Detta fenomen – “no enemies to the Left” – gjorde att liberaler i praktiken ryggade tillbaka från att försvara det öppna samhället mot kommunismens utmaning med samma kraft som de en gång bekämpat nazism och fascism. Resultatet blev att den idépolitiska spelplanen försköts alltmer vänsterut. Den “fria” idémarknaden fick en slagsida: idéer och röster till vänster gavs moraliskt tolkningsföreträde, medan allt för långt till höger sorterades bort som illegitimt.
Carl Schmitt skulle säga att liberalismen här avslöjar sin oförmåga att erkänna fiendens existens. Genom att vägra se kommunismen som fiende (utan hellre som en avvikande men dialogvillig konkurrent) blev liberalismen blind för den existentiella konflikten. Men samtidigt såg man högern – den egna civilisationens traditionella bärarlager – som ett nästan metafysiskt ont som måste utestängas. Det spelar ingen roll hur timid högern är, genom halmgubbar och påhittade pejorativ har liberaler effektivt utmålat varje ny generation konservativa som ett hot som måste neutraliseras med alla tillåtna medel. Denna märkliga obalans har i vår tid lett till att liberalismen tömts på trovärdighet som neutral arena. När samhället ställs inför genuint hotande motsättningar – inre upplopp, terror, kulturkonflikter – klarar liberalismen inte av att ena medborgarna i försvaret av gemensamma värden. Burnham noterade att liberaler är utmärkta i opposition (då de kan kritisera och “riva ned”) men “have been less successful, often very dismally failed, in efforts to construct new procedures and institutions to deal with the perennial problems”. Liberalismens kreativa kraft låg i kritiken mot det gamla – men när Väst nu befinner sig i en ödeskamp för överlevnad, räcker inte liberala plattityder till. Burnham skriver: “Liberalism’s inaptitude for power bears directly on the crucial fact: that the primary issue before Western civilization today […] is survival.”. När frågan på allvar gäller vårt samhälles överlevnad krävs en annan beslutsamhet än liberal konsensuskultur förmår mobilisera.
Den liberala idémarknaden är alltså i praktiken död. I dess ställe ser vi framväxten av ett sekulärt dogmsystem där vissa doktriner är heliga och oträngt ifrågasättande av dem bestraffas som kätteri. Som Alain de Benoist och andra i den franska Nya Högern noterat har ordet “demokrati” i vår tid fått en närmast kvasi-religiös status: “Even discussing the notion of our modern liberal democracy means to step onto the minefield of a new religion, whereas making any critical comment about modern liberal democrats is tantamount to intellectual suicide.” skriver Tomislav Sunic träffande i förordet till Benoist’s The Problem of Democracy. Officiellt hyllas öppenhet och kritik, men i realiteten råder ett åsiktsmonopol där minsta ifrågasättande av “värdegrunden” – demokratin, jämlikheten, den liberala status quo – väcker moralisk indignation. Tomislav Sunic (inspirerad av de Benoist) jämför denna situation med hur medeltidens samhälle behandlade religionen: på medeltiden måste varje samhällsmedlem rituellt bekänna sig till den rätta tron för att inte stämplas som kättare; idag måste varje politiker och medborgare bedyra sin tro på dekorumord som “värdegrund” och “mänskliga rättigheter” för att inte demoniseras. Den som offentligt avviker riskerar social bannlysning – “burned at the stake as devils incarnate”, som Sunic uttrycker det med en släng av svart humor.
Kort sagt: arenan för rationellt idéutbyte har kringskurits av osynliga tabun och maktstrukturer. Under ytan av liberala principer pågår det Schmitt skulle kalla en politisk kamp – ett vän/fiende-förhållande – som liberalismen inte vill erkänna öppet. Men det faktum att man inte talar om fiender innebär inte att de upphör att existera. Motsättningarna i vårt samhälle har snarare fördjupats av förtrycket mot fria meningsutbyten. I takt med att den vänsterliberala hegemonin styrt språkbruket och uteslutit dissidenter har verklighetsfrånvända beslut kunnat fattas (t.ex. kring brottsbekämpning, migration eller försvarsfrågor) utan att varningar kommit fram. Det har i sin tur lett till ökande systemspänningar. Till slut uppstår en situation där de ideologiska lägren inte längre kan kommunicera – de betraktar varandra med fundamental misstro och avsky.
Vi har därmed gått från en förmodad idyll av öppen debatt in i en konfliktsituation. Och som Schmitt lär oss: när det politiska fiendskapets logik tar över, då handlar det inte längre om argumentens merit utan om viljornas och styrkans kamp. “In such cases there is no sense relying on persuasion; it will have to be settled by rounding up the votes, and, if the reactionaries keep asking for trouble long enough, by calling out the paratroops”, skriver Burnham torrt. När de etablerade makthavarna inte längre kan övertyga oppositionen, då återstår maktmedel och tvång. Vi ser prov på detta när staten och Big Tech samarbetar för att censurera “hat” och “misinformation” online, när dissidenter trakasseras av säkerhetstjänster eller när lagar stiftas som inskränker yttrandefriheten i namn av att bekämpa extremism (eller bekämpa pedofili som man nu verkar pivoterat över till). Den liberala demokratin kastar då masken och visar sitt undantagstillstånd: man är beredd att tillgripa illiberala metoder för att rädda sitt system. Den som besluter om undantagstillstånden är den som verkligen bestämmer. Men med varje sådant steg dör den liberala idémarknaden ännu lite mer.
Det liberala samhället har misslyckats med att leverera det det lovade: en öppen, rationell diskussion där det bästa argumentet segrar. Istället har vi fått ett selektivt debattklimat där vänsterliberala dogmer dominerar ohotat, samtidigt som undertryckta samhällsproblem växer sig stora under ytan. Polariseringen har nått en punkt där ordets makt ger vika för konfrontationens logik. I nästa avsnitt ska vi studera varför det blev så genom att titta närmare på den moderna vänsterns strategi – hur de krafter som utmanade det gamla samhället bar sig åt för att erövra kulturell och politisk hegemoni.
Vänsterns strategi
Att liberalismen inte kunde bevara sitt öppna forum hänger intimt samman med att den modernistiska vänstern, från kulturmarxister till progressiva liberaler, utvecklade nya strategier för makt under 1900-talet. Medan traditionella borgerliga krafter spelade enligt gårdagens regler (artighet, kompromiss, parlamentarisk debatt) insåg vänstern att man befann sig i ett slags metapolitisk strid om hela samhällets värderingar. Vänsterns tänkare (inspirerade av bland andra Antonio Gramsci) talade om “det långa marscherandet genom institutionerna” – istället för öppen revolution skulle man erövra kulturen, skolan, medierna, byråkratin, för att därigenom forma det offentliga medvetandet. Syftet var att göra sina egna radikala idéer till den nya normaliteten. På så vis behövde man inte ens vinna alla sakdebatter – man förändrade själva språkbruket och normerna så att motståndarna diskvalificerades på förhand.
James Burnham beskrev i Suicide of the West hur liberalerna undermedvetet kom att underlätta denna vänsterns marsch. Dels fanns det ett utbrett skuldkomplex hos västerländska intellektuella – de bar på ett moraliskt dåligt samvete gentemot “jordens fördömda” kolonialfolk, arbetarklass, minoriteter. Vad vi i dag identifierar som “white guilt”. Som Burnham konstaterar “the moral asymmetry sprung from the guilt felt by liberals toward the wretched of the earth” gjorde att liberalerna helst ursäktade vänsterns övertramp, medan de var skoningslösa mot allt som kunde påminna om förtryck uppifrån/högerifrån. Dels utvecklade vänstern skickligt en retorik som avhumaniserade högern: konservativa målades ut som “onda”, “korkade”, “farliga” – hinder mot utopin – vilket motiverade att man tog “alla nödvändiga medel” för att stoppa dem. Burnham observerade under kalla kriget hur västerlandets eliter var beredda att bojkotta, svartlista och t.o.m. gå i krig mot högerauktoritära regimer (Franco, apartheid, etc) men bemötte blodiga vänsterdiktaturer med betydligt mildare åtgärder och dialog. Vänstern – inklusive sovjetkommunismen – åtnjöt någon sorts moratorium i liberalens medvetande: de sågs trots allt kämpa för “goda intentioner” (jämlikhet, broderskap), medan högerns företrädare sågs som reaktionära bromsklossar med onda motiv.
Denna dubbla standard var en strategisk gåva till vänstern. Den innebar att radikala vänsteraktivister och ideologer kunde agera nästan ostraffat, skyddade av liberalernas reflexmässiga välvilja. Under tiden stramades åsiktssnaran åt kring motståndarna: en konservativ som trampade utanför det politiskt korrekta riskerade genast att hängas ut som “fascist”, “rasist” eller liknande. Att bli stämplad på det sättet i offentligheten var att få sitt namn och sin heder förstörd – något de flesta etablerade personer fruktade. Således blev många på högerkanten självcensurerande och undvek kontroversiella sanningar. Vänstern å sin sida saknade motsvarande hämningar; tvärtom formades en kultur av militans och internaliserad revolutionär moral där ändamålet helgade medlen. Carl Schmitts klassiska tes att “det politiska” i grund och botten är fiendskapens domän – inte prasslandet i parlamentets pappersbuntar – förverkligades här ensidigt: vänstern började behandla högern som en fiende att krossa, medan högern fortfarande trodde att vänstern var en meningsmotståndare att övertyga.
Enligt den Traditionalistiska filosofen Julius Evola följde vänsterns framgång en nästan dialektisk logik. Han konstaterar att de liberala och demokratiska omvälvningarna (Franska revolutionen och framåt) oundvikligen banade väg för än radikalare strömningar. Steg för steg nivellerades samhällets ordning: först störtades kungar och aristokrati i den liberala tredje ståndets revolution, vilket sedan öppnade för den socialistiska fjärde ståndets revolution mot borgarklassen.
“Liberalism and constitutionalism unavoidably pave the way for democracy, which in turn paves the way for socialism […] and finally for communism – the entire liberal revolution of the Third Estate only being instrumental in preparing the way for the revolution of the Fourth Estate”
- Revolt Against the Modern World
skriver Evola och hänvisar gillande till Österrikiske statsmannen Klemens von Metternichs klarsyn. Med andra ord: när den gamla ordningen väl rubbas och traditionens auktoritet förnekas, finns det inget inre stopp – förändringsidéerna eskalerar mot allt mer jämlikhetsradikala krav. Varje kompromiss ger upphov till nya anspråk. Evola menar att det därför var dåraktigt av de traditionella makterna att tro att man kunde möta revolutionen halvvägs. Han påminner om ordspråket att om man “räcker ut en hand” åt subversiva krafter så kommer de snart “ta både armen och resten av kroppen”. I fallet Västerlandet såg han det liberaldemokratiska 1900-talet som en övergångsfas där borgerligheten, genom eftergifter och naivitet, i praktiken banade väg för sin egen undanträngning av kulturrevolutionärerna.
Just denna metodiska radikalism är kärnan i vänsterns strategi. Det är en revolutionär uthållighet som ständigt flyttar fram positionerna, bit för bit. Och avgörande: man spelar inte på motståndarens villkor. Istället för frontalattack har man ofta valt att infiltrera och förvandla institutioner inifrån. Evola använder begreppet ”den fördolda striden” (italienska guerra occulta). Med det menar han den typ av osynligt krig som “waged imperceptibly by the forces of global subversion” – ett krig som bedrivs i det tysta av undergrävande krafter. Vänstern förstod tidigt värdet av att ligga steget före i opinionsbildning snarare än öppna gatustrider. Genom litteratur, konst, utbildning och media spreds nya normer och idéer som smög sig in i allmänmedvetandet. På så sätt kunde hela begreppsapparaten förskjutas. Ett nutida exempel: det som för bara några decennier sedan sågs som extrem “identitetspolitik” har nu blivit normaliserat språkbruk i myndigheter och företag – detta inte genom rationell debatt, utan via en slags metapolitisk infiltration. Ord som “hen”, “papperslös”, “ensamkommande barn” tas fram genom internationella samverkande organisationer, statligt sanktionerade språkråd, “opolitiska” föreningar som alla märkligt nog delar identiska värderingskomplex. Evola beskriver hur subversiva aktörer ofta inte attackerar direkt, utan främjar “distortions and counterfeits” av motståndarens idéer för att lamslå och leda bort reaktionen. Istället för att låta genuint systemkritiska röster få genomslag skapas kontrollerad opposition som oskadliggör missnöjet. Vi känner igen taktiken: när folkliga högerrörelser växer tar etablissemanget över deras retorik i urvattnad form – eller lyfter fram falska profeter som avleder energin in i ofarliga banor. Så upprätthålls status quo även när förändring tycks ske.
Under denna långa process skaffade sig den kulturmarxistiskt influerade vänstern ett monopol på samhällets moraliska tolkningsföreträde. Man uppfann en ny sekulär moralreligion baserad på egalitära ideal, där allt gammalt demoniserades. Som Alain de Benoist påpekar är mycket av den moderna vänsterns patos egentligen en sekulariserad kristendom: den kristna etiken – alla människors lika värde, omsorg om svaga – har klippts loss från sin andliga kontext och istället blivit en jordisk utopism. Kvar finns en sorts pseudoreligiös glöd utan transcendens: en strävan att skapa himmelriket här och nu genom social ingenjörskonst. Detta ger vänstern en mäktig moralisk drivkraft och retoriskt övertag. Men det leder också till att meningsmotståndare automatiskt utmålas som “orättfärdiga” hinder för Frälsningen (nu definierad som det klasslösa, könsneutrala, gränslösa samhället). Resultatet är att all ideologisk oenighet tar formen av en moralkamp på liv och död. I sin yttersta konsekvens handlar det inte längre om vilket argument som är starkast, utan om vilken tro som ska segra – vänsterns eskatologi eller högerns hållning.
I denna atmosfär blir det omöjligt att upprätthålla den liberala idémarknadens spelregler. När vänstern har definierat sig själv som historiens och moralens avantgarde, ses all opposition som per definition ond eller “bakåtsträvande”. Någon genuin dialog är då inte aktuell – istället handlar det om att besegra fienden och befinna sig på “rätt sida av historien”. Här, återigen, talar Schmitts spöke: politiken reduceras till viljornas kamp. Under ytan av fina ord har vänstern i praktiken bedrivit politisk krigföring. Burnham noterade – med viss bitter beundran – att kommunisterna alltid förstått detta bättre än liberalerna. De var organiserade, disciplinerade, skoningslösa. “Non-communists have often upbraided Communists for what are deemed their unscrupulous methods,” skriver han, men noterar att kommunisterna utifrån sin maktanalys ansåg att slutet helgar medlen i en grad liberaler aldrig kunde förmå sig till.
På så vis hamnade de borgerliga försvararna av den öppna ordningen i ett underläge. De förstod inte att spelplanen hade förändrats. De levde kvar i en tro på regler som motståndaren hade kastat överbord. Därför förlorade de successivt mark – i kulturinstitutioner, utbildning, byråkrati och så vidare. Den formella demokratin kunde mycket väl bestå, men innehållet i folkviljan formades alltmer av den hegemoniska vänsterliberala världsbilden. Som Alain de Benoist konstaterar The Problem of Democracy kan demokratin bli ett tomt skal: “all modern Western democracies are nothing but elective polyarchies” – valda fåtalsvälden. Folket röstar, men kulisserna är fasta.
Sammanfattningsvis kan man säga att vänsterns metoder – infiltration, kulturkamp, moralisk delegitimering av motståndare – ledde till en situation där den forna idémarknaden riggades. Diskursen (för att tala postmodernt språk) kontrollerades av en ny elit. I längden eroderade detta dock själva legitimiteten för systemet, eftersom verkliga konflikter sopades under mattan och halva folket kände sig konstant förödmjukat av en fientlig “åsiktsklass”. Därmed var grunden lagd för dagens existentiella konfliktscen. För när idéer inte får brytas fritt, kommer de förr eller senare att brytas med andra medel. Och i takt med att båda sidor – etablissemangsvänstern och den växande populära oppositionen – ser varandra som illegitima, kliver vi in i vad man kan kalla en metapolitisk krigszon.
Innan vi i de sista två huvuddelarna skissar en möjlig vision och strategi för oppositionen, behöver vi fördjupa oss ytterligare i de psykologiska dimensionerna av denna ideologiska fiendskap. Varför är dagens ideologiska konflikter så hatfyllda och immun mot förnuft? Här kan teorier av René Girard och Carl Jung ge ovärderlig vägledning: de handlar om mimetiskt begär, syndabockar och skuggprojektioner – mekanismer som förklarar människors beteende i konflikter.
Psykologiska projektioner
Trots all retorik om ideologier och principer kan man ana att mycket av nutidens idékamp drivs av psykologiska krafter under ytan. Människor är inte kallt rationella varelser; de har begär, rädslor, aggressioner och skuggsidor som ofta styr deras val av fiendebilder och allianser. Den franske antropologen och filosofen René Girard upptäckte att mänskliga begär tenderar att vara mimetiska – vi härmar varandras begär – vilket lätt leder till rivalitet och konflikt. När två parter börjar spegla och tävla mot varandra, kan konflikten eskalera tills samhället hotas av allas krig mot alla. Enligt Girard har många kulturer löst detta genom att utse en syndabock: man kanaliserar ut det kollektiva våldet mot ett enda offer som får bära skulden för alltings elände. Genom att gemensamt förgöra (fysiskt eller symboliskt) denna syndabock uppnås en tillfällig lättnad och enighet i gruppen. Girard menar att denna syndabocksmekanism är ett slags “unikt maskineri som strukturerar alla kulturella värden” – d.v.s. att mycket av det vi kallar moral, religion och social ordning ursprungligen byggts kring ritualiserade utpekanden av skyldiga.
I en modern, sekulär samhällsdebatt kan detta låta främmande. Men tittar vi närmare på hur folkgrupper och politiska läger talar om varandra ser vi ofta samma mönster. I stället för att sakligt analysera problem uppstår en drift att hitta någon att skylla på. Girard beskriver i Violence and the Sacred hur en grupp i kris “strive desperately to convince themselves that all their ills are the fault of a lone individual who can be easily disposed of.” I totalitära rörelser kunde det vara “folkfiender”, “häxor” eller etniska minoriteter som pekades ut för att bära all skuld. I vår liberala demokrati har vi mer sofistikerade metoder, men principen dyker upp t.ex. när komplexa samhällsproblem reduceras till att det bara handlar om att “få bort” en viss misshaglig grupp: “det är invandrarnas fel”, “det är de vita privilegierades fel”, “skyll på patriarkatet”, “skyll på populisterna”, etc. Var läger har sina förenklade skuldbilder. Genom att utmåla en grupp som ond avleder man uppmärksamheten från inre brister i det egna kollektivet. Den schweiziske psykologen C.G. Jung beskrev detta som en psykologisk projektion av skuggan. Varje människa (och kollektiv) har oönskade, mörka drag – skuggan – som man ogärna erkänner hos sig själv. Omedvetet tenderar man istället att projicera ut dessa mörka egenskaper på någon annan.
Jung skriver insiktsfullt i Aion: Researches into the Phenomenology of the Self om hur “den normale individen ser sin skugga i grannen” – d.v.s. vi lägger märke till allt som är fel hos den andre, istället för att konfrontera det felaktiga inom oss själva. Under Kalla kriget såg västerlänningar och kommunistblocket varandra som förkroppsliganden av ondskan: “det kapitalistiska Väst är djävulen”, “den röda kommunismen är djävulen”. Denna ömsesidiga demonisering tjänade syftet att “fascinate the outward eye and prevent it from looking at the individual life within”, skriver Jung syrligt. Så länge man är upptagen av att hata och frukta den yttre fienden, slipper man se sina egna brister i vitögat.
Även i dagens inrikesdebatt känner vi igen drag av denna skuggprojektion. Politiska aktivister på yttersta vänsterkanten kan till exempel inte acceptera att de själva bär på hat eller våldsbenägenhet – i deras självbild kämpar de ju för godhet och rättvisa. Ändå ser vi hur vissa av dessa “antifascister” beter sig med en häpnadsväckande råhet och intolerans. Hur är det möjligt? Jung skulle säga: de har projicerat sin egen destruktiva skugga på “fascisten” som de ser överallt utanför sig själva. Fascisten (ibland närmast en mytisk figur) blir bärare av all ondska, vilket rättfärdigar att man hatar honom gränslöst – man tycker ju att man bara hatar hatet, så att säga. Detsamma kan gälla på högerkanten: en del högermänniskor som ständigt rasar över vänsterns förtryckande intolerans kan själva fastna i en spegelbild där de egentligen uppvisar liknande dogmatism, men vägrar inse det. Man ser “den andres djävulskap” tydligt men inte sitt eget.
Jung noterar att det krävs “considerable moral effort” för att bli medveten om sin egen skugga och erkänna sina mörka sidor som reella. Det ligger en tragik i att människor ofta inte mäktar med detta. “It is often tragic to see how blatantly a man bungles his own life and the lives of others yet remains totally incapable of seeing how much the whole tragedy originates in himself,” skriver Jung. I stället för att inse sin del i problemen “bewails and curses [he] a faithless world”. Han spinner en illusionens kokong runt sig av självbedrägeri – men inifrån den kokongen skymtar han ständigt skuggan projicerad på omvärlden, vilket förstärker hans känsla av att “allt är andras fel”. Ju mer han projicerar ut sitt mörker, desto mer isolerad blir han från verkligheten.
Översatt till samhällsnivå ser vi här förklaringen till varför ideologiskt polariserade grupper blir så oförsonliga. När t.ex. en radikal identitetsvänster utmålar “den vite heterosexuelle mannen” som roten till all ondska, så projicerar de i själva verket sin egen inneboende aggressivitet och maktvilja på “förtryckaren”. Och när en lika fanatisk motpol hävdar att “landets alla problem beror på invandrarna och kulturmarxistiska förrädare”, då sker troligen en liknande projektion: man vägrar se komplexiteten eller sin egen del i utvecklingen, utan behöver en yttre fiende att lasta för allt. Båda sidor “drömmer en värld” (för att tala med Jung) där den egna skuggan har lagts i en extern figur, vilken man sedan jagar med frenesi. Effekten blir en autistisk eller ekokammarliknande upplevelse: man slåss i grunden mot sin “egna okända spegelbild” utan att veta om det.
René Girard tillför här ytterligare en viktig aspekt: det mimetiska. Rivaliserande grupper börjar ofta likna varandra i beteende ju mer konflikten stegras – de blir “monstruösa dubbelgångare”. När två läger hatar varandra intensivt tar de gärna efter varandras metoder, språk och övertramp. Båda legitimerar sina handlingar med hänvisning till den andres ondska: “vi måste vara hänsynslösa, för de skulle göra likadant mot oss”. Därmed speglar de i själva verket varandras värsta sidor. Den syndabocksmekanism vi nämnde tidigare kan också börja rotera mellan lägren: varje sida utser nya syndabockar på motståndarsidan i en oändlig kedja av hämnd och mot-hämnd. Girard menar att kristendomen historiskt sett avslöjade denna mekanism genom berättelsen om den oskyldige Kristus som dödas av mobben. I förlängningen gav det upphov till idén om individens okränkbara värde och skepsis mot kollektiva häxjakter. Men när kristendomen försvagas som moralgrund, riskerar syndabockandet att åter bli ohämmat. Vår tids sekulära ideologer kan paradoxalt nog uppvisa en fanatism i jakten på syndabockar (rasister, kättare, “-ister” av olika slag) som liknar forna tiders religiösa förföljelser – dock utan någon nåd eller försoningsprincip i botten. Både Girard och Jung skulle nog hävda att självkännedom är enda botemedlet: vi måste återvinna insikten om människans dubbla natur – att alla bär ett frö till våld och ondska inom sig. Jung skriver i The Undiscovered Self att “only when the individual understands the duality of his nature – his capacity for evil as well as for good – can he begin to understand and cope with […] those in power.”. Utan den insikten är vi dömda att projektivt demonisera varandra i det oändliga.
För den oppositionella rörelse som vill utmana den rådande hegemonin implicerar detta en viktig lärdom: man får inte själv fastna i hatets spegelkammare. Att förstå psykologin bakom polariseringen kan hjälpa oppositionen att inte reproducera fiendebilder slaviskt, utan kanske höja sig över dem. Om man exempelvis inser att ens motståndare drivs av projektioner och inre fruktan, kan man välja en annan väg – att integrera sin egen skugga snarare än att blint kasta tillbaka epitet. En sådan moralisk självinsikt kan bli ett vapen i sig, då den skänker klarare blick och gör det svårare för makthavarna att demonisera en. Girard påpekar att när syndabocksmekanismen avslöjas för vad den är, förlorar den sin forna kraft. Kanske ligger det något i evangelieordet: “Sanningen ska göra er fria.” Först när vi ser igenom spegelspelet av projektioner kan vi frigöra oss från reaktivt hat och istället ägna energin åt att bygga upp något eget. Det för oss in på nästa tema – behovet av en kulturell vision som alternativ till den rådande ordningen. Att säga nej till systemet räcker inte; man måste också ha ett ja – en positiv idé om vad som ska komma istället, rotad i djupare insikter om människa och samhälle.
Kulturell vision
En av de mest förlamande effekterna av liberalismens och vänsterns dominans har varit en gradvis rotlöshet och värderingsnihilism i samhället. Många människor, inte minst unga, känner att det inte finns något högre syfte eller heligt att tro på – bara en tom konsumentindividualism. Detta andliga tomrum har ironiskt nog banat väg för den ovan skildrade pseudoreligiösa politiska fanatismen: människor med hunger efter mening kastar sig in i destruktiva ideologiska sekter. Ska Västerlandet återhämta sig ur sin civilisationskris behövs därför en positiv, meningsbärande kulturell vision som kan ta tomrummet med anspråk på djup.
Här finns i huvudsak två vägar som diskuterats på den idédebatterande högerkanten. Den ena är en återgång till Västerlandets andliga rötter i kristendomen, fast i förnyad och renad form. Den andra är en återupplivning av den förkristna (paganistiska) traditionen i Europa, eller rentav en syntes av olika traditioners visdom bortom monoteismens likriktning. Företrädare för det senare spåret är t.ex. Alain de Benoist, som i sin bok On Being a Pagan argumenterar för att Europas “sjukdom” i grunden beror på att vi för länge sedan övergav vår ursprungliga indo-europeiska andlighet till förmån för Mellanösterns monoteism. “He sees the root of [the West’s] malady as the European adoption of Judeo-Christian monotheism, and the radical cure he proposes is the rejection of that religion” sammanfattar Stephen Flowers i förordet. Enligt de Benoist är kristendomens anspråk på en sanning och en Gud, liksom dess starka betoning av alla människors lika grundvärde, ett kulturellt gift som undergrävt Europas särart. När denna moral sedan sekulariserats har vi fått “radical individualism, universal political suffrage, and the general eagerness to sacrifice freedom in order to avoid responsibility” – alltså egalitära massamhällen där både frihet och excellens kvävs. De Benoist vill istället se en återfödelse av en “egen indo-europeisk ideologi” – med andra ord en återgång till hedniska ideal: pluralism av gudar och värden, människan sedd som rotad i sin gemenskap och öde snarare än som utbytbar atom, ett försonande med naturen och kroppen istället för puritansk moralism, etc.
Även traditionalister som Julius Evola pläderade för ett återuppväckande av de stora ursprungliga symbolerna och hierarkiska principerna som genomsyrade de förmoderna civilisationerna. Evola beskrev i Revolt Against the Modern World hur världen genomgår cykliska degenerationer – från en Guldålder av andlig enhet och ordning sjunker vi via Silver- och Kopparåldrar ner i den mörka Kali Yuga, järnåldern, där bara materiella och egalitära värden råder. Han såg sin samtid som just detta sista stadium, där antitraditionen härskar. Den kulturella vision Evola föreslog var radikal: en total omsvängning – en “revolt against the modern world” – där man kastar av sig modernitetens likriktande och nivellerande ideal och reser Traditionens fana på nytt. Detta innebar ingen enkel nostalgisk tillbakagång, utan snarare att återknyta kontakt med de tidlösa metafysiska principer som genomsyrade både hedniska civilisationer och exempelvis den medeltida Ghibellinska (kejserliga) andan. Evolas vision var elitär och aristokratisk: han menade att en “ordningens återställare” måste ledas av en ny, invigd elit med inre ståndaktighet. Han drömde om en sammanslutning av andliga krigare – ett nytt Tempelriddar-Ordens brödraskap – som kunde stå emot modernitetens anstormning och personifiera en återkomst av högre människotypen. “Men such as these were needed rather than the courtiers, ministers of police, prudent Church leaders, and diplomats only concerned with finding a ‘balanced solution.’ […] what was really needed was […] an order, a block of men united by a common idea and relentless in action who could give in every country a living witness to the return of a superior human type.” skriver Evola med adress till de kraftlösa konservativa i historien.
Trots vissa olikheter pekar de Benoist och Evola mot en liknande kärna: Västerlandets pånyttfödelse kräver en återförtrollning, en andlig upprustning. Den moderna liberala världsbildens tomhet kan bara ersättas av en djupare kulturell själ. Oavsett om man ser denna själ som hednisk (många inom den nya högern talar t.ex. om en återgång till “det europeiska etoset” före kristendomen) eller om man istället vill återkristna väst (som vissa traditionalister inom katolicismen vill), så handlar det i grunden om att återge människan en transcendent horisont. Hon måste åter kunna säga “det finns något heligt, något större än bara mitt liv”. Utan detta förblir livet antingen meningslöst eller öppet för nihilistiska ersättningsläror (som konsumism eller politiksekterism). Carl Jung såg faran tydligt: han skrev att vår civilisation hängde på att “closing the widening gulf between the conscious and unconscious aspects of the human psyche” – med andra ord att återknyta kontakten med de arketypiska djupskikten, de eviga symbolerna och meningarna. Västvärldens människor led enligt Jung av en andlig stympning: de hade förlorat sin själ. I The Undiscovered Self argumenterar han att endast genom individens återupptäckt av sin inre natur och genuina religiositet (bortom massorganisationerna) kan mening och balans återvända – annars dras vi mot katastrof. “It needs only a most imperceptible disturbance of equilibrium in a few rulers’ heads to plunge the world into a radioactive bloodbath,” varnade han med hänvisning till hur andligt omedvetna ledare lekande lätt kunde starta atomkrig. Botemedlet var att varje människa återerövrar insikten om själens realitet.
En kulturell vision för oppositionen i vår tid måste alltså fylla två tomrum: det metafysiska och det moraliska. Metafysiskt behöver den erbjuda en världsbild där människans liv ingår i ett meningsfullt sammanhang – det kan handla om att återuppväcka intresset för filosofiska och religiösa dimensioner, vare sig genom ny-traditionalistisk kristendom eller genom nyhedendom, eller kanske genom Jung-inspirerad djuppsykologi som ger nytt liv åt myterna. Moraliskt behöver visionen återge människor en känsla av dygd och kvalitet – kontrastera mot egalitarismens mediokra ideal genom att lyfta fram excellens, heder, lojalitet, rötter. I en tid där allt fast smälts och nationer upplöses i globalt kaos kan en attraktiv vision mycket väl vara en som betonar återförtrollningen av världen: kanske en återgång till det hellenska och germanska arvet, där flera gudar och ideal samexisterade och där skönhet och heroism värderades. Benoist talar om att återfinna “divine immanence” – de heliga krafterna i naturen och livet självt – i kontrast mot monoteismens stränga transcendentala Gud som står över världen. En sådan panteistisk eller polyteistisk attityd skulle enligt honom göra människan mer fri, stolt och tolerant, till skillnad från den monoteistiska attityden som historiskt ofta lett till fanatism och förtryck. Evola å sin sida betonade hierarki och ordning: att varje sann civilisation har en “axel i himlen” runt vilken samhället ordnas, ett centrum av andlig auktoritet som ger struktur åt de världsliga makterna. Vår tids kaos ser han som följden av att ingen sådan högre ordning längre erkänns – allt är fragment och materiell kraft. Visionen för honom vore att åter inrätta det himmelska kungadömet i människors sinnen: en orientering mot det absoluta, det polära, som låter allt finna sin rättmätiga plats.
För en bredare publik i dagens Sverige kan sådana idéer låta abstrakta. Men i grunden uttrycker de en längtan många känner: längtan efter hemhörighet och helhet. En ny kulturell vision måste ge identitet (vi är inte utbytbara världsmedborgare, vi är ett folk med unikt arv), kontinuitet (vi har ett förflutet som lär oss och förpliktar oss att föra arvet vidare), teleologi (historien har ett mål eller åtminstone en rytm, vi bidrar i stafetten). I Baktankesmedjans anda kan man mycket väl lansera hypotesen att framtidens höger kommer att vara metapolitisk-religiös snarare än enbart ekonomisk eller nationalistisk. Kanske står vi inför en syntes av traditionalistiskt tänkande som tar fasta på gemensamma kärnor i olika andliga strömningar – t.ex. en sorts “hedniskt kristendom” där man både erkänner sin lokala folksjäl och den universella logos. Oavsett vilken form den tar, måste dock en bärande kulturell vision vara livsbejakande och skapande. Den måste kunna ena människor i hopp snarare än bara i hat mot en fiende. Den bör bygga kultur – konst, ritualer, gemenskaper – där dagens system främst skapar anomi (normlöshet) och cynism. Om oppositionen lyckas artikulera en sådan vision – en vision av ett annorlunda Sverige/Västerland där heder, tro och skönhet åter har plats – då har man redan vunnit halva slaget om framtiden.
Men en vision, hur inspirerande den än är, kräver också att man tänker ut hur den ska förverkligas under rådande förhållanden. Här är vi tillbaka i realiteternas rike – realpolitikens domän. I sista delen ska vi därför sammanfoga våra insikter i form av en konkret strategisk inriktning för den idébaserade oppositionen. Hur bör man rent praktiskt gå till väga för att utmana en hegemonisk maktordning? Vilka principer och lärdomar kan guiderna Burnham, Schmitt, Evola, de Benoist, Girard och Jung ge oss när det gäller kampens konst?
Realpolitisk strategi
Att formulera vackra ideal är en sak – att vinna mark i verkligheten en annan. Realpolitik handlar om att se världen som den är och agera utifrån konkreta maktförhållanden, inte önsketänkanden. För en opposition mot den etablerade ordningen innebär det först och främst att man måste erkänna konfliktens realitet. Man kan inte längre ha illusioner om “den öppna debattens” seger; man måste förstå att man utmanar mäktiga intressen som inte kommer ge upp frivilligt. Här kan Carl Schmitts insikter ge råg i ryggen: det första steget i varje seriös politisk handling är att identifiera fienden. “Only the actual participants can correctly recognize […] the extreme case of conflict. Each participant is in a position to judge whether the adversary intends to negate his opponent’s way of life and therefore must be repulsed or fought in order to preserve one’s own form of existence.” skriver Schmitt. Översatt till vår situation: oppositionen måste klarsynt identifiera vilka krafter det är som hotar dess livsform och erkänna att dessa måste möta motstånd om man vill överleva. Vem eller vad är då fienden? Det kan beskrivas på flera nivåer: metapolitiskt kan man tala om den kulturradikaliserade, globalistiska ideologin som genomsyrar etablissemangen; sociologiskt om de nyckelgrupper i elit och byråkrati som driver igenom denna agenda; geopolitiskt om nätverk av transnationella aktörer (från EU, NGO:s till storföretag) som arbetar för att upplösa traditionella gemenskaper. Att tydligt analysera fiendebilden är avgörande för att inte slå i blindo.
James Burnhams budskap kan parafraseras med “skriv aldrig kontrakt med din egen bödel”. En uppmaning till västerlandets ledare att sluta ingå patetiska kompromisser med krafter som innerst inne vill förgöra dem. Översatt till vår oppositionsstrategi betyder det: var selektiv med allianser och kompromisser. Den nya oppositionen bör inte göra gemensam sak med dem som i grunden inte delar dess civilisatoriska lojalitet. I den mån man bedriver partipolitik innebär det att man bör ha ”Pas d’ennemi à droite” som tumregel – inga fiender till höger. Historiskt har högern ofta ägnat mer energi åt att bekämpa sina egna radikaler än sina verkliga motståndare (t.ex. konservativa som attackerar nationalistiska uppstickare för att bevisa sin respektabilitet). Detta har splittrat motståndet och gynnat vänstern. En realpolitisk höger bör istället eftersträva enhetsfront i den mån det är möjligt: konservativa, nationalister, libertarianer, traditionalister – alla som accepterar den västerländska civilisationens fortbestånd som värde – måste kunna samverka även om de är oense om mycket annat. Den framgång vänstern rönte låg just i att den alltid såg högern som huvudfiende och enade sina styrkor mot den. Högern måste lära av detta och sluta med sekterism och inbördes ideologiska rena-händerna-lekar.
För det andra måste oppositionen bygga maktmedel i egen regi. I ett samhälle där institutionerna erövrats av fienden kan man inte naivt tro att opartiskhet råder. Man behöver därför skapa parallella institutioner och nätverk: egna medier (så att man kan nå ut även om man stängs av från etablissemangets kanaler), egna utbildningsinitiativ (studieförbund, konferenser, tankesmedjor) där man fostrar nya tänkare och ledare, egna ekonomiska samarbeten (företag eller crowdfunding) för att finansiera verksamheten, etc. Alain de Benoist och hans krets betonade just detta metapolitiska arbete: att långsiktigt förändra kulturen som förutsättning för att nå politisk makt. Genom att bygga upp en mothegemoni – en kontrakultur – kan man över tid vinna folks hjärtan och sinnen, så att den formella politiken sedan faller på plats nästan automatiskt. Detta kräver tålamod och disciplin. Man kanske måste arbeta i decennier med idéförskjutning innan man ser stora valframgångar. Men utan detta grundarbete kommer valframgångar som nås av tillfälliga protestpartier att vara ihåliga; de nya företrädarna sugs ofta upp av etablissemangskulturen och neutraliseras. “Opposed to one another, parties all agree that the party system must be preserved – just as politicians all agree that political institutions must be preserved,” skrev de Benoist med syftning på hur systemet tenderar att tämja radikaler så fort de inordnas i den vanliga partilogiken. För att undvika det måste idéoppositionen bli miljöer och institutioner utanför den etablerade ramen, så att man kan upprätthålla en egen ethos.
En varning är dock på plats. Julius Evola påminde om att man inte får låta “contingent goals of 'real politics'” underminera det man kämpar för. Han syftade på att alltför cyniska kompromisser kan korrumpera rörelsen inifrån. Systemet är mästare på att samverka kritiker: bjuda in dem i värmen bara för att neutralisera dem. “When the representatives of a given principle prove to be unworthy of it, the criticism of them extends immediately to the principle itself”, noterar Evola. Om alltså oppositionella ledare börjar bete sig lika girigt eller maktfullkomligt som de gamla makthavarna, kommer folk att tappa tron även på de idéer de bar. Därför krävs en ständig karaktärsprövning i leden: man måste odla personlig kvalitet och integritet för att inte trilla i frestelsernas fallgropar. Oppositionen behöver med andra ord sin egen elitbildning – inte en elit av överklassnäsor, utan en ande-elit: människor som förkroppsligar den nya visionens ideal i sitt leverne. De bör vara bildade, modiga, hederliga och hängivna något högre än sin egen karriär. Precis som Evola skissade sin tänkta Orden av traditionalister, kan vi idag tala om behovet av en ”orden” av nyckelpersoner som håller rörelsen på rätt kurs. James Burnham – som själv gick från trotskist till antikommunistisk strateg – insåg efter år av studier av maktteori (bland annat i The Machiavellians) att organisering och ledarskap är oundgängligt. Ingen rörelse segrar utan att samla de bästa krafterna och ge dem ansvar. Här kan man dra lärdom av t.ex. den italienske sociologen Robert Michels och hans “järnlag om oligarkin”: alla organisationer, även de mest demokratiska, tenderar att ledas av en minoritet. Skillnaden är om denna oligarki är kompetent och lojal mot rörelsens mål eller om den bara förfaller till en ny nomenklatura. Genom medveten kader- och ledarskapsstrategi kan oppositionen försöka säkerställa att dess egna “oligarker” (ledare) håller måttet och förblir tjänare åt sin idé, inte tyranner över folket.
Vidare måste oppositionen utarbeta taktiska och strategiska principer för sin kamp. Till de taktiska hör att utnyttja systemets motsägelser – trycka på svaga punkter, blottlägga hyckleri, driva fram metapolitiska händelser som gynnar uppvaknandet. Ibland kan det innebära att man går över i “asymmetrisk krigföring” – t.ex. genom satir, genom okonventionella allianser i enskilda sakfrågor, genom gatupåverkan snarare än parlamentariskt käbbel. En realpolitisk opposition förstår att media är både slagfält och vapen: man måste bemästra kommunikationens konst, skapa egna narrativ som tränger igenom bruset och rör hjärtan. Rent strategiskt bör man sätta upp delmål som gradvis flyttar fram positionerna utan att väcka onödig samlad motreaktion. Till exempel kan man initialt fokusera på områden där folk intuitivt inser att kejsaren är naken (lag och ordning, energiegenförsörjning, biologiska realiteter), för att där vinna förtroende, och sedan koppla dessa konkreta frågor till de större kulturella principerna man företräder (tradition, sanning, realism). Detta är en omvändning av den långa marschen: man börjar i marginalen, gör sig relevant i små saker, och snart nog har folk vant sig vid att ge en tillit även i större ting.
Samtidigt bör man vara beredd på konfliktens skärpning. Burnham varnade redan på 1960-talet att Väst ställdes inför ett överlevnadsval: att slå vakt om sin civilisation eller gå under. “the primary issue before Western civilization today […] is survival” skrev han frankt. I dag ser vi inre upplösning, demografiska utmaningar och stormaktsrivalitet som sätter enorm press på våra samhällen. Man kan därför inte utesluta att situationen försämras och blir mer kaotisk. En opposition måste då ha beredskap för kris – rentav kollaps. Det gäller att bygga resiliens: parallella försörjningskedjor, lokala nät av förtroende, alternativ informationsspridning, så att man står stark om/när den etablerade ordningen sviktar. Man bör studera hur dissidenter i forna totalitära system lyckades bevara sina idéer under jorden tills tiden var mogen (t.ex. de kristna i Sovjet, eller konfuciander under Kinas kulturrevolution). Samtidigt får man inte hetsas in i för tidiga konfrontationer på fiendens villkor. Att behålla initiativet – välja sina strider – är centralt. Precis som en skicklig fältherre undviker frontalattack mot en övermäktig styrka, bör oppositionen undvika spelplaner där den garanterat demoniseras eller krossas. Istället kan man fintspela: ibland låta systemet blotta sig självt i sin tyranni (t.ex. genom civil olydnad som framprovocerar en överreaktion från makten, vilket i sin tur väcker fler ur folkets slummer).
I allt detta får man dock inte glömma visionens kärna – det man kämpar för, inte bara emot. Realpolitik får inte reduceras till cynism; då riskerar man att bli som fienden. Evolas varning ekar: om motståndarna infiltrerar eller korrumperar rörelsen inifrån, faller allt. Därför bör realpolitiken alltid vägledas av principfasthet. Schmitt talar om katekonen – det återhållande som bromsar kaosets makter. Man kan se oppositionen som en sådan katekonisk kraft: uppgiften är att hålla tillbaka det totala sönderfallet, vara ordningens väktare i en kaotisk tid. För att lyckas med det måste man själv utstråla integritet, ordning och tro. I längden vinner inte den mest högljudda eller hatfyllda, utan den som kan inge förtroende och respekt. Om oppositionen kan fostra ledare som är det nya samhället i miniatyr – hederliga, tappra, rotade – då har man redan etablerat en legitimitetsbas som blir svår att rubba.
En realpolitisk strategi för oppositionen kan sammanfattas i tre nyckelord: Tradition, realism och kulturkamp. Tradition som kompass och andlig kärna, realism som klarsyn i maktfrågor och viljan att agera kraftfullt, kulturkamp som metod att långsiktigt erövra det mjuka inflytandet över sinnen och hjärtan. Med dessa tre i förening ställs man väl rustad. Tradition ger moraliskt rättfärdigande: man försvarar något tidlöst och äkta. Realism ger strategisk effektivitet: man ser världen kallt och gör vad som krävs. Kulturkamp ger seger över tiden: man vinner framtiden genom att forma kommande generationers världsbild.
Till syvende og sidst handlar det om överlevnad och återfödelse. Oppositionen är Västerlandets katarsis, reningseld. I vår essä har vi sett hur liberalismens död ledde till meningskris, hur vänstern erövrade makt och demoniserade motstånd, hur psykologiska projektioner förgiftat debatten, men också hur en ny vision kan spira ur ruinernas mylla. Den realpolitiska strategin knyter ihop allt: den anger vägen framåt.
Avslutning
Vi lever i en brytningstid där idéer åter blivit ett ödesmättat allvar. Det som en gång var en trivsam liberal debattklubb har förvandlats till en existentiell strid om civilisationens framtid och människans själ. Liberalismens sammanbrott som meningsfull idéarena innebär att vi inte längre kan förlita oss på att sanningen “automatiskt segrar” i fri debatt – istället måste sanningen kämpas fram med insats av mod, intelligens och ibland uppoffringar. Idékampen idag förs på existentiella villkor (det handlar om själva överlevnaden för folk och kultur), på psykologiska villkor (där massprojektioner och mimetiska beteenden influerar varje skede) och på metapolitiska villkor (där kultur och värderingar utgör slagfältet mer än formella beslut).
För en läsintresserad högerpublik i Sverige – som denna essä särskilt vänder sig till – torde insikten nu stå klar att utmaningen framför oss inte är en vanlig partitaktisk kamp inom ett stabilt ramverk, utan något långt mer fundamentalt. Vi står inför vad Guillaume Faye beskrev som en arkeofuturistisk epok en tid där historien återvänder till sina arkaiska konflikter om grund och begynnelse (arkhē), samtidigt som vi kastas in i ett högteknologiskt framtidslandskap. Det är en tid då hela världsbilden står på spel. Vänsterns sofistikerade maktstrategier har skapat ett samhälle av splittring och skuld, men också av sårbarhet – ty ett samhälle utan sanning, rot och mening kan inte bestå. Den idépolitiska opposition som träder fram har därför en historisk uppgift: att både avslöja det gamla systemets lögner och manifestera en ny sanning att samla människor kring.
Vi har i denna essäserie korsbefruktat idéer från tänkare som Girard och Jung (om mimetiskt begär och skuggan), Burnham och Schmitt (om fiendebegreppet och makt), Evola och de Benoist (om Tradition kontra modernitet). Denna korspollinering visar att olika kunskapstrådar konvergerar: antropologin, psykologin, statsvetenskapen, teologin – alla vittnar de om att den moderna krisen är total och att lösningen kräver ett meta-politiskt angreppssätt. Det handlar inte om att bara justera skattesatser eller byta regering; det handlar om att återuppväcka en döende civilisation från insidan.
Hur summerar vi då vägen framåt? Kort sagt: återupprätta det verkliga i en förljugen tid. Åter till verkligheten i biologiska, kulturella och andliga frågor – motstå den postmoderna dekonstruktionens gift och proklamera att 2+2=4, att det finns män och kvinnor, att våra länder är våra hem, att skönhet existerar. Återupprätta det heliga i en profan tid – ha modet att tala om Gud eller gudar, om det okränkbara, om mysteriet, i en tid som reducerat allt till varor och statistiska “värden”. Återupprätta gemenskapen i en atomiserad tid – finna tillbaka till familj, folk och mänsklig värme mitt i ett kyligt maskineri av byråkrati och marknad. Samtidigt: vara smartare och starkare än fienden. Sluta be om ursäkt för att man existerar. Ta lärdom av Machiavelli lika väl som av Jesus; av både lejonets styrka och rävens list (för att referera till Machiavellis klassiska ideal). Oppositionen måste bli lika kunnig på metapolitik som vänstern, lika hårdhudad i realpolitik som forna tiders statsmän, och samtidigt behålla ett rent samvete och högre syfte som bränsle. Det är en svår balansgång – men historien ger vid handen att alla stora omdanare har förenat idé och handling, vision och maktmedel.
Vi kan hämta tröst i att idéer har kraft. Tänkare som Schmitt, Burnham, Evola må ha skrivit för decennier sedan, men deras ord talar med ny aktualitet och kan hjälpa en ny generation att se klart. Och som Jung insisterade: varje genuin förändring börjar i individens hjärta. “Salvation of the world consists in the salvation of the soul,” och “only when the individual discovers his true inner nature” kan han bidra till en meningsfull form. Låt oss därför avsluta i den andan.
Den nya idéoppositionen bör i grunden vara en själarnas revolution – en rörelse där människor finner tillbaka till sig själva, till sina bättre jag, och i förlängningen till varandra. Ur sådana individuella uppvaknanden kan en kollektiv pånyttfödelse ske. Det handlar inte om nostalgi, utan om att återigen bli dem vi egentligen är. Moderniteten försökte göra oss till något vi inte är – könlösa, historielösa konsumenter i ett massamhälle – men under askan glöder fortfarande gnistorna av en större mänsklighet. Att blåsa liv i de lågorna är vår uppgift.
Den idékamp som nu rasar är existentiell – det är Västerlandets öde som står på spel. Den är psykologisk – vi måste övervinna våra inre demoner för att segra. Den är metapolitisk – det är en strid om själva verklighetsbilden och värdegrunden för kommande civilisation. Utgången är oviss, men vi behöver inte vackla i vår vilja. Sanningen, skönheten och friheten – dessa eviga värden – har kraft nog att besegra även den mäktigaste av lögner, bara vi håller dem högt och orubbligt. Låt oss därför träda fram ur liberalismens ruiner med eld i hjärtat och stål i blicken. Västerlandets själ hungrar efter att åter få skapa, tro och blomstra. I våra händer – och pennor – ligger fröna till den framtiden.
Referenser:
Burnham, James. Suicide of the West: An Essay on the Meaning and Destiny of Liberalism. (1964)
Burnham, James. The Machiavellians: Defenders of Freedom. (1943)
Schmitt, Carl. The Concept of the Political. (1932)
Evola, Julius. Revolt Against the Modern World. (1934)
Evola, Julius. Men Among the Ruins. (1953)
de Benoist, Alain. On Being a Pagan. (1981)
de Benoist, Alain. The Problem of Democracy. (1985)
Girard, René. Violence and the Sacred. (1972)
Girard, René. Things Hidden since the Foundation of the World. (1978)
Jung, C.G. Aion – Researches into the Phenomenology of the Self. (1951)
Jung, C.G. The Undiscovered Self. (1957)