Från Bondeförbundet till Blottare

Normbrytandet blir norm: Centerpartiets civilisatoriska fall

Det var en gång ett bondeförbund…

Nya detaljer om den senaste pedofilskandalen i Centerpartiet (C) börjar komma ut. Återigen ett toppnamn, Gustav Hemming mångårigt regionråd i Stockholm, som denna gång onanerat på en spårvagn framför en 13-årig pojke. Hemming är ännu en av dessa “öppna gaypolitiker” som partiet gjort sig känt för genom åren. På frågan om varför ger han ett intressant och avslöjande svar:

”– Jag spanade runt litegrann och uppfattade någon typ av kontakt där som förklarar varför, alltså jag uppfattade en ömsesidighet som kan vara sexuellt eggande i en anonym miljö.”

Detta vittnar om en gränslöshet som övergått i ett kriminellt beteende. Undertecknad är ingen vän av slumpen. I skrivande stund har en analog skandal briserat där Ulf Kristersson nya snedrekrytering till säkerhetsrådgivare avslöjats med att ha skickat dick pics på bögappen Grindr. Argumentationslinjen från diverse hbt-profiler har varit att “dick pics är visitkort i vår värld” som Jonas Gardell konstaterat. Eller Alexander Bard (som ska spela en central roll en av C:s största skandaler) som menar att den sparkade tjänstemannen utsatts för homofobi. Det fobiska ligger alltså i att i bögvärlden är detta fullt normalt beteende och resten får bara acceptera det. Det gränslösa är vad jag vill utforska i denna artikel. Centerpartiets historia är lika mycket Sveriges historia.

Från agrar rörelse till liberal modernism: Centerpartiets ideologiska skifte

Centerpartiet grundades som Bondeförbundet 1913 med en tydlig konservativ och nationalistisk profil, där fokus låg på att värna bönder, självägande jordbruk och traditionella värderingar i opposition mot socialism och urban elit. Under 1900-talets första hälft präglades partiet av isolationism och en försiktigt invandringskritisk hållning, men med namnbytet till Centerpartiet 1957 påbörjades en gradvis ideologisk glidning. Under Thorbjörn Fälldins ledarskap på 1970-talet förflyttade sig partiet mot kärnkraftsmotstånd, miljöpolitik och decentralisering, samtidigt som det gamla konservativa skiktet successivt trängdes undan av ett yngre, mer värderingsliberalt ledarskap.

Annie och Fredrik, sida vid sida de vandra

Det går inte att underskatta eller överdriva hur centralt det politiska paret Annie Lööf och Fredrik Federley har varit för den vibe shift som tog plats i C under 00-talet och som kulminerade 2013 i ett programförslag om att tillåta månggifte och fri invandring.

Deras resa är närmast identisk: båda var starka profiler i CUF (Centerns Ungdomsförbund) där Federley dessutom var ordförande mellan 2002-2007. Båda ultraliberaler, Annies förebild var Ayn Rand, Federley var hedonistiskt lagd och sågs ofta ute i nattlivet på Stureplan. Ibland i drag som sitt alter-ego Ursula. Under denna tid skulle man lägga grunden för idéer om fri invandring, månggifte, sänkt byxmyndighetsålder och någon typ av nattväktarstat. Gemensamt för allt ideologiskt tankegods var en emancipatorisk dogmatism där individen ska frigöras från allt.

Möt Fredriks alter-ego: Ursula

Liberalisering och HBTQ-profil - Lööf tar över stafettpinnen

Efter Centerns katastrofval 2010, som var det sämsta sedan 1917, tillsattes en eftervalsanalysgrupp ledd av Annie Lööf. Hon hävstångade denna position till att lansera sig själv som ny partiordförande. Lööf själv blev symbol för denna kursomläggning: ung, liberal jurist från Småland, som vände sig direkt till storstadsväljare, techsektorn, och Pride-rörelsen.

Partiet:

• Deltog aktivt i Pride-parader (både Stockholm Pride och regionala evenemang).

• Krävde könsneutral äktenskapslagstiftning, transpersoners rätt till juridisk könskorrigering, samt tredje juridiskt kön.

• Gick i spetsen för asylrätt, mångkultur och minoriteters rättigheter.

Partiets förflyttning sammanföll med att det blev en tydlig motståndspart till Sverigedemokraterna i värderingsfrågor. Detta innebar också att kulturkonservativa väljare på landsbygden successivt lämnade partiet, samtidigt som unga liberaler och storstadsbor började sympatisera med det.

Partiprogramkollapsen 2013

Federley hade tidigare i sin karriär öppnat en salladsbar med Army of Lovers-sångerska Dominica Peszcynski. Nu skulle turen komma till Alexander Bard att få hedersuppdraget att utforma förslaget till Centerns nya partiprogram under Annie Lööfs styre. Det råder inga tveksamheter om att hon var fullt medveten vilka åsikter Bard hyste och vad som skulle komma ur detta. Resultatet var häpnadsväckande, så att säga. Det skedde ett organiskt uppror i hela landet, Annie fick blixtavbryta sin thailandssemester och sätta sig på första bästa plan hem för att krishantera. Undertecknad har letat men ej funnit programmet endast slutprodukten (som var kliniskt rensad från Bards förslag). Nedan är i alla fall en redogörelse för några få av förslagen som inte gick igenom:

• Slopad möjlighet till månggifte. Meningen "Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar.", är borta.

• Fri invandring har ersatts av ett önskemål om en värld där "människor kan röra sig fritt över gränserna".

• Hela frihetsavsnittet borta, bland annat den liberala övertygelsen att en människas frihet i grunden endast begränsas av hänsyn till andra människors lika rätt till frihet.

• Tillägg om att slopade nationsgränser kan bli verklighet först när andra länder också monterar ner sina gränser.

Lööf planerade att med Bards skrift kuppa partiets själva kärna. Att hon kunde sitta kvar trots allt detta när hon själv var den som utsåg Bard är något av ett mysterium. Möjligen att hon sågs som ung och naiv vid tiden vilket i och för sig borde omyndigförklarat henne som partiledare. Federley som var högst involverad gick efter detta i exil till Europaparlamentet och började “närodla” en profil som småbonde med nyinköpt bondgård som kvitto. Men ränderna lämnar går aldrig ur tigern. Det skulle hela svenska folket bli varse om.

De många långa skandalernas decennium

En olycka kommer sällan ensam. Det som kom att utspela sig efter centerns omorientering var ett kvitto på den kursändring man gjort. Partiet har sedan tidigt 00-tal skickat ut signaler om att de är det mest toleranta öppna partiet beredda att öppna upp för vilken extremliberal åsikt man än kastar på dem. Detta lockar till sig ett visst klientel. Så vad är det för personer och skandaler vi pratar om? En kort icke uttömmande lista får statuera exempel.

• 2017–2018 Kommunpolitiker i Hällefors. Dömd för övergrepp på fosterbarn. Dömd till fängelse.

• 2019 Nämndeman i Göteborg. Köpte sex av 14-åring, hade barnpornografi. Dömd till fängelse

• 2019-20 Kandidat Kungsbacka. Blottade sig för småflickor. Villkorlig dom och böter.

• 2020 Fredrik Federley. Levde med dömd pedofil. Kände till brotten. Avgick efter avslöjandet.

• 2020 Christer Yrjas. Kommunpolitiker i Tomelilla. Bodde med dömd pedofil som begått nya brott. Avgick efter avslöjandet.

• 2021 Oskar Åsberg. C-ordförande i Uppsala. Köpte sex av 16-åring vid flera tillfällen. Dömd i hovrätten.

• 2021 Erik Paulsson. Politiker i Kalmars län. Dömd för våldtäkter mot minderårig. Avgick efter dom.

• 2024 Petter Westlund. Kretsordförande i Kungsör. Sexchattande med minderåriga. Avslöjades av Dumpen. Avgick.

• 2024-25 Gustav Hemming. Regionråd i Stockholm. Blottade sig och onanerade inför 13-årig pojke. Åtalad och avgick.

Den nyliberala antimoralismen

På senare år har jag i allt högre utsträckning diskvalificerat slumpen som en faktor. Kalla det mönsterigenkänning, paranoia, information overload.

Det är intressant att kontrastera hur etablerad media visavi alternativmedia behandlat just centerns pedofilproblem. Där alternativmedia ser ett mönster och sätter skandalerna i en kontext väljer etablerad media att isolera, individualisera, behandla detta som en rad händelser utan koppling till varandra.
”Det bara händer-gänget”.

Denna sortens rapportering känner jag igen mycket väl. Det är till punkt och pricka så man behandlade den brottslighet som följt i spåren av folkutbytet. I en slags pincerattack mot det kollektiva psyket pumpade man även ut narrativ på opinionssidorna om att “en majoritet av invandrarna är laglydiga medborgare” samt att “brottsligheten ökar inte” eller favoriten “svenskar våldtar oxå!”. Syftet har varit att minera konversationen för att fortsätta folkutbytet. Saker och ting “händer” inte bara.

Så vilka minor väljer man att lägga ut denna gång? Jag vill hävda att det handlar om vilken sorts profil Centerpartiet valt att bygga upp och vad för sorts människor de attraherat. Annie Lööfs och Federleys ompositionering av centerns ideologiska grundvalar lockade till sig den sortens människor som ser normbrytning som en sport. Under förevändningar om “fri sexualitet” har de planterat sig där de känt sig som mest hemma. Lägg därtill att några av de större skandalerna inkluderar hbt-profiler och avslöjar hur den världen ser ut (dick pics, agressiva sexuella inviter) och vi har en etablerad media som går in i försvarsställning. Slutsatsen en del betraktare gör är rimligen: är detta vad tolerans och fri sexualitet leder till? Sverigexperimentet bygger på inställningen om att sexualitet ska vara helt fri, man ska helst göra debut tidigt, går något fel finns det socialpedagoger och abort.

Man ska också komma ihåg att vi talar endast om vad vi vet. För varje nytt avslöjande kan man vara säker på att mången fler förbrytare fortfarande går fri.

Paret Lööf/Federleys gärning är, för att använda ett smickrande uttryck, kreativ förstörelse. Det råder ingen tvekan om att de sett det som sin uppgift att omintetgöra allt som vittnat om ett parti med historiska rötter för att sedan ersätta det med sina egna personliga värderingar som grundar sig i deras livsstilar. Att Federleys fall blev att han kärat ner sig i den dömda pedofilen var inte bara en slump. Att CUF 2019 går ut och föreslår avskaffande av byxmyndighetsåldern var om något ett omen inför de skandaler som komma skulle. Vänsterblaskan Proletären kom överraskande nog med den mest förödande och relevanta kritiken av dem alla:

Nyliberalismen förde inte bara med sig en extremt arbetarfientlig politik, utan också en dekadent liberal antimoralism, till det gamla konservativa bondepartiet. Den centerpartistiske jordbruksministern Eskil Erlandsson diskuterade gränserna för tidelag i riksdagen och ungdomsförbundet ville avskaffa ”byxmyndighetsåldern” på 15 år.

När detta skrivs planerar Federley sin andra (tredje?) comeback på lika många år efter flera rehabförsök av vänner på statstelevision och etablerad media. Denna gång ska han “rädda sitt krisande parti”.

Med såna vänner behöver centern inga fiender.