En Aktiv Klubb

Vad är det svenska ungdomar förväntas göra?

En ministerson har visat sig delta i olika Sverigepositiva rörelser. Det handlar dels om Det Fria Sveriges mer familjevänliga rörelse som går ut på nätverkande, firande av högtider och spridande av Sverigevänliga budskap. Sen så har vi Aktiv Klubb som är en variant av de många försök som svenska ungdomar gjort för att försöka orientera sig i en ny verklighet där man som svensk ung man är uträknad i en värld där problemformuleringsinitiativet och våldspotentialen tagits ifrån en.

Skinheadrörelsen som växte fram på 1980-talet må ha varit subkulturell i grunden men kom att omvandlas till ett halvorganiserat motstånd som en direkt reaktion på det framväxande mångkulturella samhället. I grunden handlade det ett försök att bemöta den våldspotential som de nya unga invandrargängen förfogade över. Filmklassikern Nattbuss 807 (som är baserad på en verklig händelse) beskriver hur linjerna drogs. De svenska ungdomarnas försök till självorganisering fördömdes och de aktiva hängdes ut i medier. Då som nu.

Vad vi kan lära oss är att det spelar ingen roll hur etablerade begrepp som förnedringsrån eller gruppvåldtäkt blivit. Det stora hotet är fortfarande att svenskar ens träffas i grupp för att träna, söka gemenskap, kort och gott idka någon form av icke sanktionerat självförsvar. Om det inte rör sig om något feministiskt sådant, vilket ironiskt nog är farligare än att bara springa därifrån.

Den gruppering som nu hängs ut, Aktiv Klubb, beskrivs mestadels som en form av intern verksamhet som ägnar sig åt kampsport och ibland propagandaspridande. Rapporter om våldsamheter riktade mot utomstående är få och inget är belagt. Det stora hotet verkar inte vara faktiskt våldsutövande utan snarare är det idén man attackerar.

Att vilja tillhöra en grupp och inte hamna längst ner i hackordningen är en mänsklig universell impuls. Däremot är riskerna betydligt högre i dagens Sverige om du befinner dig längst ned. Mina egna erfarenheter i ett mångkulturellt område på 90-talet var att om du inte fann allierade riskerade du att bli utsatt för grovt våld, rån, och utpressning. Min vardag bestod i rånförsök, misshandlar som gränsar till grova, utpressning av zigenargäng. Därmed blev min överlevnadsstrategi att göra mig vän med tillräckligt många “inflytelserika” lokala talanger för att inte göra mig till en enkel måltavla. Kampsport blev också ett sätt att fysiskt försvara mig. Det fanns ingen lokal Aktiv Klubb på den tiden man fick laga efter läge. Föräldragenerationen var snabb på att fördöma sina egna barn för politiskt inkorrekta åsikter istället för att lyssna och förstå vad det var som skedde ute på gatorna. Då ska sägas att jag inte på något sätt var “nationell” utan hade vänner med alla möjliga bakgrunder. Skarpnäck där jag växte upp var känt för att vara ett vänsternäste om något. Jag hamnade där då mina föräldrar skildes när jag var 10 år och vi var tvungna att lämna det betydligt mer välmående villaområdet i Huddinge. Även om jag var ett stökigt barn med koncentrationsproblem som gjorde mig skyldig till en och annan ordningsförseelse hade jag inget intresse av att hänga på fritidsgården och fraternisera med de mer kriminellt belastade elementen. Det är en stor lögn att invandrarkidsen inte hade “något att göra”. De ägde fritidsgården, de rekryterades till Lugna Gatan som skulle “patrullera” på skolor och på helger (vilket ungefär var som att räven skulle vakta hönsen). Vi som inte ville vara en del av det fick hitta våra egna utrymmen. Senare delen av 90-talet och framåt 00-talet var hysteriskt anti-svensk där man förbjöds ha tishor sverigevänliga budskap eller sjunga nationalsången på skolavslutningar. Mona Sahlins numera infamösa uttalanden var helt i linje med det kollektivas uppfattning om det svenska.

Svenska ungdomar är inte skyldiga att med tvång delta i ett experiment som offrar deras integritet, välmående och ärligt talat framtid. Vad är det exakt svenska ungdomar förväntas göra? Svaret verkar vara: inget.

Det enda som förvånar mig är att inte fler är aktiva.