Johannes Klenell och Fredrik Persson vill få det att se ut som att unga män som lyfter skrot och söker mening utgör ett samhällshot alá normativ pissig journalistik. I deras värld är ett gym inte längre ett gym, utan en inkörsport till politik. Och vi kan faktiskt inte ge dem fel på den punkten. Men i stort sett allt annat.

En skivstång blir politisk. Pull-up’s blir suspekt. Det visar att den moraliska kompassen visar käpprätt åt helvete och om vänsterns panik inför allt den inte längre kontrollerar.

För det här är “radikalisering” i deras värld som konsekvent har lärt pojkar och män att de är ett stort problem.

Klenell radar upp siffror om sjunkande testo, ätstörningar och psykisk ohälsa. Bra. Men sen tar det stopp. Ingen förklaring. Ingen självkritik. Som vanligt stannar vänstern vid symptomen, för orsakerna leder alltid tillbaka till deras egna skapelser.

Varför mår män dåligt?

Varför tappar pojkar fotfästet?

Varför söker de sig till gym, kampsport och gemenskaper?

Inte ett ord om en skola där pojkar straffas för att vara pojkar. Inte ett ord om ett arbetsliv där män förlorar status, mening och framtid. Inte ett ord om splittrade familjer, frånvarande fäder eller ett kulturliv som reducerar maskulinitet till något som ska “avprogrammeras”. I stället får vi ännu en artikel som skriker: Identitet och manlighet är sämst!

När tomrum uppstår fylls dem. Det är ingen konspiration. Det är mänsklig natur.

Jordan Peterson dyker upp som vänsterns favoritspöke. Den farlige gurun. Problemet? Peterson är knappast frasradikal. Han är självhjälp: bädda sängen, ta ansvar, håll ryggen rak. Att detta ens uppfattas som kontroversiellt avslöjar hur långt ifrån verkligheten kulturredaktionerna befinner sig. Att drömma om en “vänsterns Peterson” är nästan komiskt. Ännu en statligt godkänd fadersfigur som ska förklara för män hur de bör känna, tänka och underordna sig. Fast Klenell tackar ju nej. Han är ju god.

Svenska grabbar av idag vill inte ha er transsexuella mångkultur.

De vill ha gemenskap, disciplin och riktning. Därför söker de sig till träningsmiljöer. Därför växer aktivklubbar och alternativa gemenskaper fram. För att bygga något som samhället vägrar erbjuda. Och ja, de är redo att slåss för.

Och så kommer vi till Gym XIV.

Ännu ett exempel på hur Klenell och Pettersson älskar att demonisera allt de inte förstår. Ett gammalt inlägg (ej raderat) inlägg. Ett Expo-citat. Klart. Domen är fälld. Plötsligt är män som tränar tillsammans “rasistiska hot”, medan verkligt våld i andra miljöer förklaras bort som “socioekonomiska faktorer”. När vissa grupper organiserar sig är det pga sk strukturell rasism. När andra gör det är det extremism. Samma handling, olika etikett.

Fullständig intellektuell ohederlighet.

Det verkligt avslöjande är lösningarna som föreslås. Mer stat. Fler Södertörnsutbildade kuratorer. Mer “stöd” från staten och det mjuka samhället.

Alltid samma svar: män ska tas om hand, mjukas upp och fogas in i en ordning där feminister, aktivister och identitetspolitiker sätter spelreglerna. Men det är just detta män numera säger nej till i högre utsträckning.

Att vilja vara stark är inte extremism utan enbart att hävda sin rätt till existens.

Att vilja vara självständig är ett hot mot vänsterns utopiska samhälle.

Att vägra reduceras till ett projekt är inte radikalisering utan en naturlig följd där det normala klassas som extremt.

Klenell avslutar med att skryta om sina 130kg i bänkpress, som om det gav honom insikt i manlighet. Bra gjort. Det är bevisat mer än andra journalister, men fortfarande i nederkant för en karl i Klenells size.

Styrka utan förståelse är bara poserande – och just poserandet är vad hela den här debatten kokar ner till och vad Klenell verkar vilja. Men måste tvångsmässigt göra sin kompott av diverse idéströmningar.

Om nu vänstern vill att män ska sluta söka sig bort från samhället kan den börja med att sluta förakta dem. Fram till dess kommer gymmen fortsätta fyllas av arga män.

Män som vägrar vara offer i ett samhälle som problematiserar deras själva existens.

Venner ville använda boken som en väckarklocka. Han såg ett Europa som tappat styrka, riktning och självkänsla, och han skrev Samurai of the West för att visa hur en människa kan återvinna dessa saker genom disciplin, plikt och heder. Syftet var inte att romantisera Japan, utan att ge västerlänningen ett ideal att leva efter i en tid där bekvämlighet och självupplösning dominerar.

Han ville att läsaren skulle känna ansvar för sitt arv och sin framtid, och förstå att frihet inte är något man får, utan något man förtjänar genom att stå rak, vara modig och agera. Boken är en uppmaning att sluta vänta på räddning utifrån och i stället bli en människa som kan bära civilisationen vidare.

Klicka på bilden nedan för att köpa boken stark rekommendation.

Det är dags att erkänna det uppenbara: den av vänstermedia nedsättande termen »träningsfascism« är inte en tillfällighet, utan en bestående ideologisk konstruktion som inte kommer att avvecklas i första taget. Under snart fyra decennier har etablerade medier systematiskt odlat skräckbilden av den »muskulöse nazisten« – en karikatyr som används för att koppla fysisk styrka och självdisciplin till politisk extremism. Mekanismen är enkel men effektiv: genom att associera kroppslig vitalitet med etnisk självbevarelsedrift avfärdas varje strävan efter hälsa som potentiellt reaktionär. Samma logik tillämpas på barn och ungdomar som utövar kampsport; en rundspark eller en traditionell bugning i Judo tolkas som inkörsport till sk rasistiska ideologier. Det är en reduktionism som inte bara är intellektuellt ohederlig – den är djupt dehumaniserande.

Vänsterns fientlighet mot fysisk träning och hormonell balans är dock inte primärt ett utslag av politisk taktik mot högern; den är ett uttryck för en långt mer genomgripande civilisationskritik från vänster.

Det handlar om en principiell avvisning av den kroppsliga och biologiska dimensionen av mänskligt liv. I denna världsbild uppfattas styrka, fertilitet och könsskillnader som hot därför att de representerar en ordning som inte går att underkasta fullständig ideologisk kontroll. Den ideologiska kärnan kan spåras till 1968 års kultur-revolutionära arv: en utopisk vision om en androgyn, behovsbefriad människa som frigjorts från både biologi och tradition. I denna vision är den maskulina mannen förkrympt och kuvad, medan den feminina kvinnan får vara allt – utom just feminin, eftersom femininitet anses vara ett internaliserat förtryck.

I denna kontext framstår den pågående folkhälsoresningen – hård fysisk träning kombinerad med medveten hormonoptimering – som ett direkt existentiellt hot. När tidskriften ETC och skribenter som Clara Lee Lundberg attackerar testosteronoptimering är det inte bara en debatt om kosttillskott eller livsstil; det är ett försök att kriminalisera en biologisk återgång till det normala. Under de senaste trettio åren har genomsnittliga testosteronnivåer hos västerländska män fallit med ungefär 1 % per år – en nedgång som saknar historiskt motstycke i frånvaro av svält eller massiv miljöförstöring. Denna kollaps sammanfaller med en explosionsartad ökning av depression, fetma, infertilitet och existentiell meningsförlust. Ändå möts fenomenet med närmast total tystnad från samma aktörer som annars aldrig tvekar att utropa folkhälsokriser.

Kontrasten är slående: när barn och ungdomar medicinskt hindras från att genomgå naturlig pubertet – med pubertetsblockerare som ges till allt yngre individer – hyllas ingreppet som »livräddande vård« och »vetenskapligt grundat«. När vuxna män i stället aktivt höjer sina testosteronnivåer till det som för bara en generation sedan var normalnivå, utmålas samma hormon plötsligt som giftigt och farligt. »Lita på vetenskapen« gäller tydligen endast så länge vetenskapen används för att upplösa biologiska gränser, inte för att återställa dem.

Denna dubbla standard blottlägger en djupare samhällspatologi. Ett sjukt samhälle producerar sjuka kroppar, och dagens Västeuropa är ett laboratorium för denna tes. Europeiska folk upplever inte bara en demografisk och kulturell förskjutning i realtid; de utsätts för en fysiologisk nedbrytning som förstärker upplevelsen av maktlöshet. Testosteron är inte bara ett hormon – det är en biologisk markör för handlingskraft, territoriellt försvar och framtidstro. När nivåerna kollapsar i en tid då hoten mot familj, nation och ras är påtagliga, uppstår en existentiell dissonans som är svår att överskatta.

Därför är den pågående motrörelsen ingen modefluga och ingen »trend«. Den är en instinktiv, folklig reaktion – ett immunsvar från en organism som inser att den är under attack. Hård träning, kallbad, solljus, animaliska proteiner och, för många män som inte vill bära modernitetens bärsele medans frugan arbetar som HR, är testosteronoptimering är inte längre livsstilsval; det är överlevnadsstrategier i en allt mer absurd värld.

Det är Europa som, efter decennier av ideologiskt indoktrinerad självförnekelse, börjar återta sin biologiska och andliga suveränitet.

ETC och post-woke vänstern kan rasa hur mycket de vill. Kroppen ljuger inte. Inte heller historien.

Europa reser sig – inte enbart med fanor och demonstrationer utan även med skivstänger och hantlar verkar den europeiska mannen lyfta av oket från 68-vänstern.

Därför gnäller “Homo feminismus” om den stora ökningen av testosteronoptimering hos den vita befolkningen, men jublar när man injicerar småpojkar med pubertesblockerare.

De hatar oss.

Cyndi Laupers gamla radiohit med den berömda raden verkar vara överbevisad. Inte av tidens tand – 80-talet ligger ju trots allt några decennier tillbaka. Den optimistiska Cyndi med sin kulturella magnetism skulle ha svårt att sätta sig emot något av det farligaste i världen. Svenska feminister med journalistutbildning.

Få med någorlunda allmänbildning kan omöjligen ha missat Sydney Sweeneys senaste intervju och all följande internethype. Memer som flödar, klipp där vi får uppleva Sydneys numera ikoniska “Me ne frego”-blick hon ger den utvalda reportern.

Men framför allt: Internets konsumenter får sina smartphones fyllda av vänsterns moraliska nederlag – om och om igen.

Anledningen till SS magiska blick, som får högergrabbar att drunkna i modellens ögon, är frågor om hennes – för vänstern – kontroversiella reklam för American Eagle. I reklamfilmen förklarar SS hur genes/jeans kan dela ärftliga egenskaper. Detta i egenskap av snygg, vit och representant för “hard-working America” – så ni förstår nog vänsterns totala hysteri. Historien blev ännu mer en vinst när SS aldrig vek sig i ursäkter och ett uttryckligt vitt självhat aldrig gavs till de skrikande kritikerna som bokstavligt törstade efter Sweeneys blod.

Vad har då Sydney Sweeneys erövring av den senaste tidens memkultur att göra med svenska feminister och Cyndi Laupers gamla hit?

Att amerikansk kulturexport når Sverige är knappast någon nyhet. Men att girlbossen Minna Höggren på Aftonbladet helt enkelt inte kunde hålla käften i det här fallet vittnar om flera problem och utmaningar för svensk feminism – och hur Minna och hennes gelikar saknar ammunition för att bemöta vad vi kan kalla den post-liberala vågen som sköljer över västvärlden och internet på ett adekvat sätt.

Minna Höggren är tjejsur på Sydney Sweeney för att hon är snygg, (stolt, nåja) vit och ger tusan i vad feminister säger. Detta är kontentan av hennes artikel.

Men den vittnar om en djup problematik inom brudvänstern. Denna har under decennier varit förespråkare av kroppspositiva ideal, MeToo:at betagrabbar och försökt invagga kvinnor i något påstått systerskap.

Allt detta faller för Minna i realtid när hon ser miljoner klipp på SS som högergrabbar nu flödar internet med. Ursäkten att hon bryter systerskapets heliga ed – om att aldrig attackera andra kvinnor – tas plikttroget upp. Detta ska vara ett undantag, ingen regel. Något som visats vara mer regel än undantag.

I ett fatalt försök attackerar Minna även Sydney – en av världens vackraste kvinnor – för något så absurt som hennes utseende.

Nog för att vi på Gym XIV knappast är främmande för humor kring folks kroppshyddor och utseende, men detta tafatta försök till smutskastning var bara löjligt. Det är svårt att håna någon för sin skönhet, men enkelt att håna en tjockis för att de saknar självkontroll i matintag. Det säger sig självt.

Minnas mindervärdeskomplex och kvinnors benägenhet att ogilla vackrare kvinnor än sig själva lyser igenom värre än en 5000-lumenlampa i ett mörkt ghetto i Tensta.

Slutligen drar Minna sitt ess ur rockärmen. Nu ska hon banne mig berätta för den svenska kultureliten (nåja, de mongoloider som tar Aftonbladet Kultur seriöst) hur det ligger till.

Sydney Sweeney är “ding-ding i huvudet” enligt Höggren. Den klassiska “dum blondin”-stereotypen målas upp igen – av en flicksnärta som livnärt sig på att motarbeta alla andra stereotypa beteenden i samhälls- och kulturdebatten.

Sydney Sweeney med medföljande attityd hos de vita befolkningarna är välkommet och glädjande. Men jag drar nog mer på smilbanden när Minna dekonstruerar den svenska feminismen själv – och är för “ding-ding i huvudet” för att förstå det.

Girls just wanna have fun. Ja, det stämmer nog fortfarande – om du inte åkt kukkarusell på redaktionerna samtidigt som du hatat allt normativt.

Män vill ha Sydney. Inte Minna. Därför är Minna sur.

Vinnare

Baktankesmedjan - Vi pushar oss tillbaka in i debatten igen, artiklar och podcasts smattrar på. Såå tillbaka.

Markus Allard - “Sverige är svenskarnas land” sa han i en kommundebatt nyligen. Måtte han bli en nationell politisk kraft att räkna med. Budskapet allt mer i paritet med utförandet.

Förlorare

Indien - De kommer nog få en ståplats här under lång tid framöver. Snaran dras åt kring arbetskraftsinvandringen både i Sverige och USA. Kolla länktips för suverän intervju+artikel av indier som exposar misären som är Indien.

Republikanerna - De har haft flera veckor på sig att göra något i efterdyningarna av mordet på Charlie Kirk. Resultatet? En executive order om att terrorklassa Afa. Och sen? Det finns ingen långsiktig plan.

Woke - Det finns tydliga tendenser på att vänstern börjar överge woke p.g.a. zeitgeist och den tilltagande radikaliseringen bland transaktivister, radikaliserade minoriteter samt att gen-z går åt höger. Vad kommer får vi se Kolla länkar.

Tv-serier och filmer - Vad hände? Vi har gått från 5-6 intressanta serier och lika många filmer per år till…inget? Slopmaskinen går på högvarv, resultatet är magert.

Länkar

Indien är hellscape som de flesta inte kan börja med att föreställa sig. Men det är djupare än så, denna beskrivning kan likväl göras av vilket skithålsland som helst.

Keith Woods

India is Worse Than You Think

Jayant Bhandari is an economist and financial analyst. When he first left India for Europe years ago, he couldn’t believe the advanced, civilised society he found…

Listen now

7 months ago · 92 likes · 1 comment · Keith Woods

Emma Watson försöker pivotera från sin dolkstöt på JK Rowling, går sådär.

Charlie Kirks “vändning” om Israel visade sig vara massa rök, ingen eld.

Sargon faktiskt relevant? Majjin my shockkk!

Curts Jarvin rantar på bra om ruttenheten i USA:s kärna. Kul om att ifall högern verkligen var radikaler skulle de mer bete sig som våldsvänstern.

Baserad farsa förklarar vänstern perfekt. Vi är alla franska revolutionens barn (men det är djupare än så).

Läs artikeln här

Baktankesmedjan

Marknadsplatsen för idéer är död

Författaren Herr B dissekerar kadavret av liberalismens “idémarknad” och visar hur vänstern, med Schmitts vän–fiende-logik och Burnhams självmordsideologi som verktyg, förvandlat debatten till ett skyttegravskrig. Med Girards syndabockar, Jungs skuggor och Evolas svärd av Tradition målar han upp en karta över vår tid: ett samhälle av skuld och splittring som bara kan räddas genom en kombination av andlig återförtrollning, kall maktrealism och metapolitisk uthållighet. Resultatet är en stridsskrift som förklarar varför det inte längre handlar om “debatt” utan om civilisationens överlevnad…

Read more

7 months ago · 5 likes · Baktankesmedjan

Det här är du.

Det här är din syster, din fru, din dotter.

Men det här, det är du.

Sam Hyde leder in med bilder på Charlie Kirk och Iryna Zarutska i sin nya show samt upprepar detta mantra.

Det här är du.

Det hade kunnat varit din tur denna gång. Men det är det inte. Inte idag. Om du läser detta är du förhoppningsvis inte heller den del av världen som valt att möta nyheterna om Charlies frånfälle med skratt, skadeglädje, hån och hat mot hans fru och barn.

När jag tänker på Charlie funderar jag på vad som berör. Inte hans politiska övertygelse. Inte att Turning Point USA var/är en elitfinansierad astroturfad organisation som försökte ta över den energi som althögern/dissidenthögern besatt. Sannerligen inte. Charlie var illa omtyckt höger om konservatismen. Det som han inte levde upp till i ord får vi efterhand omvärdera i hur han handlade. I momentet, i rörelsen, sken han. Där blev han en man, där var han en man, och där dog han slutligen som en man större än många andra någonsin kan drömma om att bli. Han gjorde en mans jobb.

Jag dömer inte den som vill veta alla detaljer om dådet då jag förstår att olika konspiratioooner fyller samma pedagogiska syfte som sportbollskillarnas silly season. Bara be mig ej att ta det på allvar. Jag bryr mig inte. Däremot bryr jag mig om metadebatten. Vad säger våra reaktioner om oss själva? Om samhället? Om de som skrattar?

En budkavle föll till marken

Nu när de bokstavligen skjutit budbäraren tänkte jag förklara hur vänsterns( i bredare bemärkelse vänsterliberalismens) psykologi och strategi fungerar när det handlar om att tysta högern och omöjliggöra en öppen debatt om frågor de inte vill ska dryftas.

Jag baserar mina erfarenheter från min tid i SD (2009-2017) samt som aktiv i olika rörelser efteråt. Särskilt perioden 2009-2014 var en av de mer turbulenta i svensk politisk modern historia och det som skrivits och sagts gör det inte rättvisa för den som var där och såg och upplevde det. Inte bara staten, hela samhället, ägnade sig åt politisk terror, repression, våldsdåd, förföljelse och hat. Att vara anti-SD var en folksport. Men tillbaka till vänstern.

I grunden utgår deras världsåskådning från att de har vunnit debatten om svåra frågor såsom abort, mänskliga rättigheter, miljö, kvinnors emancipation, migration och fördelningspolitik. Vilket är helt sant de har kört över högern fullständigt de senaste 100 åren. Att dessa frågor kommer upp på förhandlingsbordet finner de oacceptabelt. Därmed blir principen att välta bordet legitim. För dem är det inte politik: det är personligt. När det politiska blir personligt blir alla medel tillåtna. Om du har en motsatt åsikt handlar det inte om att du vill argumentera för din sak eftersom du då argumenterar mot deras existens som en "marginaliserad grupp". Du blir förtryckaren och därmed blir den förtryckta moraliskt förpliktigad att använda alla medel för att slå tillbaka. Detta trots att deras egen position i ovanstående frågor är accepterad och backad av alla institutioner i samhället och i de flesta politiska partier.

Strategin de använder för att tysta frågor de inte håller med om är en kombination av häcklarens veto( skapa kaos när politiska motståndare engagerar folk ute på gator och torg) samt att upprätthålla en tystnadskultur i den offentliga debatten, medier, sociala sammanhang. Vid särskilda tillfällen av vikt sker offentliga avrättningar genom medial granskning och drev. Om detta inte är tillräckligt har vi stormtrupperna AFA med vänner som är inofficiellt sanktionerade att utföra politiska terrordåd för att kväsa särskilt problematiska grupper.

Att ta debatten är alltså det sista de vill göra vilket är strategiskt och logiskt med tanke på att debatten i sig legitimerar den andra sidan. Detta har varit ett genomgående tema i svensk politik sedan den invandringskritiska rörelsen började växa fram i slutet på 1970-talet där de karaktärsmördade Leif Zeilon som drog igång BSS-rörelsen genom offentlig uthängning i SVT. Poängen här är att det handlat mindre om rädsla att förlora debatten och mer om att ens tillåta att ha en debatt. Så hela konversationen har därför blivit meta: debatt om huruvida vi ska ha en debatt. Därmed blir själva kärnfrågorna förpassade till bakgrunden. Ett mycket effektivt sätt att hantera frågan på.

Med SD:s framfart i svensk politik blev det vid en tidpunkt omöjligt att undvika debatten om de svåra frågorna. Det räckte inte att bara ta debatten om debatten. Efter SD:s riksdagsinträde kunde inte terrorattackerna från de inofficiellt sanktionerade kamptrupperna fortsätta i samma takt då det skulle se illa ut för omvärlden om ett demokratiskt alternativ blev brandbombade och attackerade i sina hem. Fokus intensifierades på att delegitimera motståndaren genom personliga attacker på företrädarna: primärt genom doxxning. Idén var att även om SD existerar och frågorna de lyfter kan vara relevanta är de inte rumsrena och man bör söka sig till seriösa alternativ.

De andra processerna (attacker, nedtystande, debatt om debatten) fortsatte parallellt men fokus skiftade från det politiska till det privata. Men även detta hade ett bäst före datum. När företrädarna blivit mer rumsrena har man istället lyft fram partiets historia 30 år tillbaka i tiden som en avgörande faktor för partiets existens. En desperat åtgärd som inte heller komma stoppa partiet.

Svängrummet i svensk politik har dock varit bredare med tanke på att vi till skillnad från USA har ett flerpartisystem vilket inte innebär ett vinna eller försvinna scenario. Därmed är insatserna högre i USA och skiftningarna betydligt tvärare. Som Viktor Barth-Kron skrev" I USA står det mellan Feministiskt Initiativ och Alternativ för Sverige". Detta är så klart en grov förenkling men säger något om skillnaden i tonläget. Likväl är principen om att ta debatten densamma. D.v.s. att den inte bör tas.

Det är ingen slump att du inte finner någon motsvarighet inom vänstern som åker ut till universitet för att agitera för sin sak och finner det givande att äga högern. De vill inte. Det är antitesen till deras strategi om att debatten är problemet. Att ha en debatt om frågor de finner existentiella är som att debattera huruvida de ens har rätt att existera. Vem vill ha det som utgångspunkt för en debatt?

Naturligtvis är detta en extrem form av egocentrism eftersom de inte erkänner att deras politiska uppfattning faktiskt är politisk och att deras världsåskådning får (negativa) konsekvenser för andra grupper. Här är de antingen helt aningslösa och eller bryr sig inte. I många fall verkar det som att de dessutom njuter av att åsamka grupper de hatar (vita, konservativa, kärnfamiljen, kristna) skada på grund av någon form av revanschism. Vilket de tusentals skadeglada reaktionerna på Charlie Kirks öde är ett bevis på.

En debatt är alltså det sista de vill ha och de ser folk som är villiga att ta den som existentiella hot som därmed bör elimineras. Om det sen är kula i huvudet eller doxxning kanske inte är det viktiga. I Sverige har vi generellt skött det "snyggare" genom ekonomisk och social avrättning där media spelat en viktig roll. Uthängd som rasist? Du förlorar jobbet och vänner, i bästa fall skiljer sig frun och dina barn kommer hata dig. Hot neutraliserat. Det har inte spelat särskild stor roll om det är Boomer Uffe i Knäckebyhult eller lokalpolitiker i Bromölla. Man har statuerat exempel. I Sverige har vi ett flertal organisationer med åsiktsregister på tiotusentals (hundratusentals?) svenskars åsikter, deras fokbokföring, brottsregister, politisk engagemang, sociala medier. Som andra medieföretag köper tjänster av.

Därmed inte sagt att politiskt våld inte uppmanats. En våldsattack mot en lokalpolitiker i SD kommenterades av dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt med "Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi och dom tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer". Värt att notera är att han sa detta 2010 innan SD ens kommit in i Riksdagen och kunnat fatta ett enda beslut. Hotet var alltså SD:s existens och den debatt de ville ta inte vad de faktiskt politiskt hade åstadkommit. Trots det ansåg han våldsattacker moraliskt motiverade eftersom de lyft frågor som inte borde diskuteras.

En fråga som man kan ställa sig: är det mer eller mindre troligt att vänstern kollektivt skulle jubla om Jimmie Åkesson eller Tobias Andersson blev avrättade i direktsändning? Möjligen skulle de, visa vid det här laget, inte posta det direkt i eget namn på TikTok eller Bluesky. Men det är inte givet. Dessa människor har i decennier varit vana vid att säga (och göra) precis vad de de känner utan konsekvenser. Se bara på AFA som ägnat sig åt hundratals politiska terrordåd sedan 1980-talet. Hur många dömda för dessa dåd? En handfull. Och då talar vi om den absoluta ytterkanten.

Med detta sagt borde vi inte då fördöma den politiska terror som vänstern ägnat sig åt? Jag är av uppfattningen att vänsterns strategi varit mycket framgångsrik och helt logisk utifrån deras perspektiv. Och att det finns en del att lära. Klart är att de inte har verkligheten på sin sida och detta är deras akilleshäl. Trots detta har de varit enormt framgångsrika och fortsätter vara så även i det nuvarande året. Visst har de tvingats triangulera de frågor de haft katastrofalt fel i (migration rättspolitik) men de har trots detta behållit en förvånansvärt stor andel sympatisörer på grund av deras dogmatiska inställning till sina politiska motståndare. De har inte på något meningsfullt sätt fått stå till svars för hur de har agerat tidigare. Vad det i slutändan visar är att det är viktigare att få rätt än att agera korrekt (i meningen följa spelreglerna om demokratiskt deltagande på lika villkor).

Det finns inga goda vänsterkrafter. Det finns ingen vänster som vill utbyta idéer på lika villkor. Alla vinster högern gjort är ett resultat av att vänsterns vision kollapsat, alla medgivanden från vänstern är ren och skär överlevnadsstrategi och om de skulle kunna skulle de omintetgöra alla reformer så fort de kunde. Det finns inga gemensamma nämnare med vänstern, allt det du tycker är viktigt kommer de montera ned eller om de inte klarar av det kommer de ersätta dig med rotlösa främlingar.

When we win, do not forget that these people want you broke, dead, your kids raped and brainwashed, and they think it's funny.

― Sam Hyde

En ministerson har visat sig delta i olika Sverigepositiva rörelser. Det handlar dels om Det Fria Sveriges mer familjevänliga rörelse som går ut på nätverkande, firande av högtider och spridande av Sverigevänliga budskap. Sen så har vi Aktiv Klubb som är en variant av de många försök som svenska ungdomar gjort för att försöka orientera sig i en ny verklighet där man som svensk ung man är uträknad i en värld där problemformuleringsinitiativet och våldspotentialen tagits ifrån en.

Skinheadrörelsen som växte fram på 1980-talet må ha varit subkulturell i grunden men kom att omvandlas till ett halvorganiserat motstånd som en direkt reaktion på det framväxande mångkulturella samhället. I grunden handlade det ett försök att bemöta den våldspotential som de nya unga invandrargängen förfogade över. Filmklassikern Nattbuss 807 (som är baserad på en verklig händelse) beskriver hur linjerna drogs. De svenska ungdomarnas försök till självorganisering fördömdes och de aktiva hängdes ut i medier. Då som nu.

Vad vi kan lära oss är att det spelar ingen roll hur etablerade begrepp som förnedringsrån eller gruppvåldtäkt blivit. Det stora hotet är fortfarande att svenskar ens träffas i grupp för att träna, söka gemenskap, kort och gott idka någon form av icke sanktionerat självförsvar. Om det inte rör sig om något feministiskt sådant, vilket ironiskt nog är farligare än att bara springa därifrån.

Den gruppering som nu hängs ut, Aktiv Klubb, beskrivs mestadels som en form av intern verksamhet som ägnar sig åt kampsport och ibland propagandaspridande. Rapporter om våldsamheter riktade mot utomstående är få och inget är belagt. Det stora hotet verkar inte vara faktiskt våldsutövande utan snarare är det idén man attackerar.

Att vilja tillhöra en grupp och inte hamna längst ner i hackordningen är en mänsklig universell impuls. Däremot är riskerna betydligt högre i dagens Sverige om du befinner dig längst ned. Mina egna erfarenheter i ett mångkulturellt område på 90-talet var att om du inte fann allierade riskerade du att bli utsatt för grovt våld, rån, och utpressning. Min vardag bestod i rånförsök, misshandlar som gränsar till grova, utpressning av zigenargäng. Därmed blev min överlevnadsstrategi att göra mig vän med tillräckligt många “inflytelserika” lokala talanger för att inte göra mig till en enkel måltavla. Kampsport blev också ett sätt att fysiskt försvara mig. Det fanns ingen lokal Aktiv Klubb på den tiden man fick laga efter läge. Föräldragenerationen var snabb på att fördöma sina egna barn för politiskt inkorrekta åsikter istället för att lyssna och förstå vad det var som skedde ute på gatorna. Då ska sägas att jag inte på något sätt var “nationell” utan hade vänner med alla möjliga bakgrunder. Skarpnäck där jag växte upp var känt för att vara ett vänsternäste om något. Jag hamnade där då mina föräldrar skildes när jag var 10 år och vi var tvungna att lämna det betydligt mer välmående villaområdet i Huddinge. Även om jag var ett stökigt barn med koncentrationsproblem som gjorde mig skyldig till en och annan ordningsförseelse hade jag inget intresse av att hänga på fritidsgården och fraternisera med de mer kriminellt belastade elementen. Det är en stor lögn att invandrarkidsen inte hade “något att göra”. De ägde fritidsgården, de rekryterades till Lugna Gatan som skulle “patrullera” på skolor och på helger (vilket ungefär var som att räven skulle vakta hönsen). Vi som inte ville vara en del av det fick hitta våra egna utrymmen. Senare delen av 90-talet och framåt 00-talet var hysteriskt anti-svensk där man förbjöds ha tishor sverigevänliga budskap eller sjunga nationalsången på skolavslutningar. Mona Sahlins numera infamösa uttalanden var helt i linje med det kollektivas uppfattning om det svenska.

Svenska ungdomar är inte skyldiga att med tvång delta i ett experiment som offrar deras integritet, välmående och ärligt talat framtid. Vad är det exakt svenska ungdomar förväntas göra? Svaret verkar vara: inget.

Det enda som förvånar mig är att inte fler är aktiva.

Vinnare

Sverige - Under angrepp, uträknade, förrådda. Sverige 2025 är endast en naturlig följd av beslut som togs innan de flesta av oss var födda. Men står gör vi fortfarande. Eftertankens kranka blekhet börjar så sakta sippra in i det offentliga samtalet, i självmedvetandet. Vi vet vad som behöver göras. Här är det handling som räknas.

Sverige åt svenskarna.
Svenskarna åt Sverige.

Vibe shift:

Förlorare

Sossar - Sverige ska blandas upp har de sociala ingenjörerna bestämt. Vem, vad, var, hur, är mindre klart. Maximalt usel PR med praktiskt utfall som till och med på pappret är omöjligt att genomföra. Ulven har inga fårakläder längre.

Musken Ruskad? Elon och Trump rök ihop om allt och inget. Frågan alla ställer sig är när The Donald kommer höja näven och stämma in i “Kill the boer”? I slutändan är det bra ordbajseri. Inget att se här.

Riks tappar talangen Markus Allard, som nu när bojorna brutits likt fenrisulven går till våldsamt angrepp mot SD:s klanterier.
Punished Markus har vaknat.

Länkar

Academic Agent exposar en ljusskygg myndighet i USA som ägnat decennier åt olika psyops i syfte att främja mångfald och tolerans.
Vad är Sveriges motsvarighet? MUCF? Allmänna arvsfonden? Avveckla allt. Så att säga.

Pizzasvarvare bekräftar i hysterisk debattartikel att branschen är helt beroende av import av andra svarvare för lönsamhet. Vem skall baka våra pizzor?

Vinnare

Eliterna - Det blir inget utbyte av eliter, de byter bara åsikter. Årets bilderbergjippo hålls i Stockholm.

Morgoth doxxad. Goda nyheterna? Han kan fortsätta som vanligt. Stryk det han kommer öka sin trafik. Andra tider nu.

Liberalerna vill förbjuda vissa sociala medier för barn under 15. Extremt sällsynt W. Spara.

Förlorare

Svenska barn. 3 generationer av föräldrar har mycket att svara för.

Rättssystemet - Liberalerna vill terrorklassa kvinnohat (läs memer och hatfakta). Kvinnors känslosås spiller över alla områden.

Macron manhandlad av sin fru. Charaden är över nu.

S bötade 3 millar för sitt lottersvindleri. De dåliga nyheterna är att 1/3 tycker det är toppen och kommer glatt lägga lappen i lådan.

Kriminella främlingar - Möjlighet att återkalla medborgarskapen för en begränsad grupp alltid något. Enklast för alla inblandade vore rättssäkert solnedgångssättande. I Meinkraft osv.

Kvinnor vill inte försvara sitt land. Det lyckades lögnmedia få till att män tar för mycket plats. Påminn mig varför de har rösträtt?

Instagramcensuren tog många konton i veckan - kan inte någon tänka på de stackars memerna!

Israel - Regeringen röt ifrån och pubbade en debattartikel där man föreslår sanktioner mot israeliska ministrar. Men visst lätthögern, fortsätt prata om mellovinsten.

Länktips

höll tal om befolkningskrisen. Pengatagningar rakt igenom

Friborna tankar

Mitt tal på Awakening IV i Finland

Veckobrev #22-2025 (läs tidigare veckobrev här…

Listen now

10 months ago · 7 likes · Dan Eriksson

Min vän har skrivit vad jag tror är hans längsta essä någonsin där han brutaliserar idén om “equality” så hårt att han borde hamna i närmsta krimtänkfängelse. Kan inte rekommendera nog.

Postcards From Barsoom

The Imago DEI

A Précis, Because This Turned Out To Be Really Long…

Read more

10 months ago · 44 likes · 11 comments · John Carter

Motpol ska man alltid läsa, en annan vän Patrik Ehn om sossarnas vägval, “somewheres & anwywheres” och silldiplomati

https://motpol.nu/patrikehn/2025/05/28/sossen-och-sillen/

Jag råkade komma över en kravlista i form av en insändare från en ukrainsk lobbyorganisation häromdagen.

Vi kräver följande:

1.Möjlighet till permanent eller långsiktigt uppehållstillstånd utan krav på att lämna Sverige.

Liknande förändringar av EU:s direktiv görs redan i länder som Tyskland och Tjeckien.

2.Att hela perioden under massflyktsdirektivet räknas som laglig vistelse vid ansökan om permanent uppehållstillstånd.

3.Möjlighet att byta status till arbets-, student- eller familje­anknytning utan att lämna Sverige.

Samtidigt behöver inkomstkrav och andra hinder justeras för att spegla ukrainares verkliga livssituation.

4.Familjeåterförening utan krav på att lämna Sverige, särskilt för familjer som inledde processen innan kriget, för nya familjer som bildats under dessa tre år i Sverige, för barn födda här eller som kom hit med en förälder.

5.Avskaffande av diskriminerande skillnader i tilldelning av personnummer. Det är inte acceptabelt att personer som kom tidigt under kriget har fler rättigheter än de som kom senare – trots samma rättsliga status.

“Åfan” tänkte jag, nu har vi fått våra egna ukrainska kravmaskiner. Det verkar som de har gjort sin hemläxa. Denna kravspecifikation är något vi tyvärr fått bekantat oss med genom decennierna. Om det handlat om barnlajvande afghaner (skäggbarn) till politiska kurder har kraven sett likadana ut.

Min inställning kring massmottagande av ukrainska flyktingar har varit konsekvent: massinvandring är aldrig en god idé eftersom det skapar efterfrågan. Det är inget personligt mot ukrainare vilkas kamp för ett självständigt Ukraina jag stöder. Men när system byggs upp vars enda syfte är att facilitera ett folkutbyte måste man kväva detta i sin linda.

Den ursprungliga Genèvekonventionen från 1951 gällde enbart europeiska flyktingar, tillfälligt skydd i spåren av andra världskriget. Punkt. Sedan kom 1967 års protokoll – och plötsligt gällde konventionen hela världen. Resultatet: global asylrätt, nationell upplösning.

I och med detta skapades ny en migratonsindustri. Statliga myndigheter upprättades, jurister sysselsattes, företagen var inte sena på att snappa upp idén om obegränsad billig arbetskraft. För att klä det hela i en moralisk skrud började man prata om “ansvarstagande” och minoriteter i vårt eget land agiterade för öppenhet och tolerans mot det främmande. Adoptionsindustrin i Sverige var banbrytande i synen på utomeuropeiska adoptioner samtidigt som man försvårade för inhemska. Så blev Sverige en fristad för alla världens skithålsländer att exportera sitt trasproletariat.

Nu när tillgången var obegränsad blev efterfrågan detsamma. Det fanns ingen ände på vem som kunde söka sig hit. Är jag orättvis nu? Ukrainare är trots allt vita, de är européer och de behöver vår hjälp.

“De är vita de kan få komma”

En invändning jag ser så gott som varje gång ukrainarefrågan tas upp är att de:

1. Är vita och därför bör vi hjälpa dem

2. Det är mycket bättre än att ta emot kulörta människor

3. Svenskar är på väg att bli minoritet vi behöver fler vita

Angående punkt 1 refererar jag till vad jag skrivit ovan: så länge vi har ett system för massmotagande kommer det användas mot oss. Man måste av princip vara emot att det existerar, det handlar inte ens om att det kommer missbrukas. Att det finns är huvudproblemet. Extrema undantag finns, SVT sände nyss en dokumentär om de finska krigsbarnen. Vi tog emot 70 000 mellan 1939-44. Det gick. För att Finlands sak var och är vår. Det var en broderlig handling. Vi kan vara stolta över det. Hjälp i närområdet handlar om att hjälpa våra egna, d.v.s. våra nordiska brödrafolk med vilka vi delar vår historia, kultur, språk och etnicitet. Ukraina är, trots pinsamma påståenden till trots, inte vårt närområde. Vi får gå väldigt långt tillbaka i historien för att hitta gemensamma nämnare. Detta motiverar inte en omfattande invandring. Av de finska krigsbarnen stannade endast 5000.

Är ukrainska flyktingar att föredra framför somalier? Tänkandet förutsätter att vi antar att folkutbytet är en konstant och att det nu handlar om att välja vilken sorts grupp som ska komma in på kvoten. Det är förståeligt att snart sagt varje levande svensk växt upp i ett land där folkutbytet varit policy och moraliskt ramverk. I sak är det helt fel tänkt. Systemet som möjliggör folkutbytet måste avskaffas. Vi kan inte ha någon slags kompromiss som gör att detta kvarstår men att vi får en “respit” genom att man blandar in lite vit massinvandring då och då.

Problemet med att vi delvis importerat en debatt om vithet och ras från USA är att vi i Europa i första grad identifierar oss med etnicitet. Vi gör en stark åtskillnad även mellan andra vita européer då tusentals år av odlande av våra egna särarter gjort oss olika. Vi delar alla rötterna och hyllar vårt gemensamma arv. Men vi är inte likadana. Jag har bott i Ukraina, de är inte svenskar. Inte ens i närheten. Ukraina var långt innan Rysslands senaste invasion ett dysfunktionellt korrumperat land och många yngre lämnade i drovor för att söka lyckan i andra mer fungerande europeiska länder. Eftersom magisk jord inte existerar kommer ukrainarna med ett kulturmönster som inte hör hemma i Sverige och som kan leda till samma sorts dysfunktion som existerar i deras hemland.

Lösningen på demografifrågan kan inte vara att vi byts ut mot andra vita. Det blir ett rejs till botten. Summan av allt är att svenskar trängs bort.

Här kommer min kravlista till de ukrainare som vi generöst tagit emot men som inte vill återvända till sitt hemland:

Jag kräver

1. Nej.

2. Ut.

Vinnare

Vita sydafrikaner - Pissetablissemanget har gjort sitt bästa för att kollektivt rycka på axlarna åt etnisk rensning eftersom “rätt” grupp drabbats. Trump gjorde slut på det. Denna på repeat resten av dagen.

Kärnkraft>flyktingström - SVT brejkar att män som gillar kärnkraft också är emot folkutbytet. En mem i taget grabbar, vi är snart ——————>där.

Återvandring - Remigration Summit 25 blev en dundersuccé trots klassiska försök till sabotage. Det är inte 2015 längre, alla vet vad som pågår. Direkta aktioner nästa steg.

Kaosblattar i nyordslistan? - RIKS-profilen Elias Nordgren släppte en b-bomb i direktsändning. DN krävde allas avgång. Responsen? “Lite slang”. Så de ska tas!

Israel - Tar hem folkets röst i euromello samtidigt som man kan fortsätta likvidera Gaza. Som jag skrev här gick inte allt rätt till. Men världen snurrar på, saker faller i glömska, mördandet fortsätter.

Förlorare

Bye Biden - Korthuset om Bidens goda vigör rasade slutligen ihop när han diagnostiserats med aggressiv prostatacancer. Planen var att Kamala skulle ta över hela tiden. Plantrusters btfo.

Alice Teodorescu - Vampyren och israelkännaren hamnade i catfight med vänsterkvinna. Nu har hon lämnat Bryssel tills vidare. Hur länge hade hon klarat av att vara SD:are? 24 minuter.

Palestinaaktivism - 2 israeliska diplomater mördade i USA av palestinavän. Terroriststämplingen kan nu motiveras. Nu får vi se vilka som lajvat och vilka som är beredda att lida konsekvenserna av aktivismen.

Länktips

Promptoiden exposas, vi fortsätter prompta men skäms numera för det

Ancient Masque

Rise of the Promptoids

Fallen Orchard…

Read more

a year ago · 29 likes · 2 comments · Ancient Masque

Hade tänkt skriva om den vakna högern men Woes hann före

Millennial Woes

The Woke Right

In the mid 2010s, the Skeptic community on YouTube mocked the Alt-Right by calling them “right-wing SJWs”. That is, a right-wing mirror of the far-left social justice warriors. Fundamentally, this was because we in the Alt-Right recognised groups and believed them significant, while the Classical Liberal-minded Skeptics sought to see only individuals be…

Read more

a year ago · 185 likes · 47 comments · Millennial Woes

Den lilla hatten av för Israels lyckade propagandaseger i årets mello. Genom intensivt kampanjande, pengarullning och säkerligen en kollektiv trötthet över gazahesskrikande protestanter (gaza fatigue) kunde Israel kamma hem “folkets” röst. På kuppen lyckades man också väva in ett narrativ om korrupta eliter då flera juryr i Europa gav Israel 0 poäng samtidigt som “folket” gav 12. En psykologisk seger nu när EU och svenska regeringen börjar tala om sanktioner mot israeliska ministrar. Där hade framgångssagan kunnat sluta. Saker och ting är dock inte så enkelt (vad är?).

In steppar en vild Henrik Jönsson som i en ai-stinkande artikel full av adjektivstaplande och fattigt målande språk drar på full gas (gaslarm!) när han sätter likhetstecken mellan röster i en sångtävling och den folkliga resningen mot eliterna i allt från transfrågan till öppna gränser. Jönsson avfärdar påståenden om en israelisk propagandakampanj med att det “är en befängd bortförklaring, eftersom varken annonser eller kampanjer i sociala medier kan lyfta utan att det redan finns ett brett, folkligt stöd.”

Låt oss stanna upp där ett tag och klargöra vad exakt det är Israel gjort. Och det är en del.

Videokampanjen och huvudsponsor

Israel Government Advertising Agency(IAG) har låtit sångerskan Yuval Raphael spela in hälsningar på 27 olika språk och pumpat ut dessa över alla olika sociala medieplattformar, ex har deras youtubekonto (som startade en månad innan finalen) 8 miljoner visningar. Det är inte svårt att föreställa sig att det totalt sett kan handla om tiotals miljoner, kanske hundra, exponeringar på alla plattformar. Här skapar man ett “viralt” intryck vilket är knark för mellodroogisarna. Allt handlar om att ligga rätt i tiden. Men det finns också en svart svan: sponsorer.

Sedan 2019 har det israeliska hårföretaget Moroccan Oil (vi ser vad ni gjorde där) varit internationell huvudsponsor för Eurovision. Vi har inga siffror men heuristik säger oss att det inte handlar om småpengar. Denna sponsor är en garant för att Israels medverkan fortsätter, om detta bör det inte råda någon tvekan. Det påverkar också policy kring den sorts kampanj som Israel genomfört. Att IAG skulle skyffla pengar till företaget som en front för inflytande känns heller inte som någon högoddsare.

Samtidigt som detta sker har landets premiärminister Netanyahu och Israeliska ambassaden +kampanjer i sociala medier uppmanat folk att man kan rösta så många som 20 gånger på ett enskilt bidrag. Är detta den folkliga resningen mot eliterna så avgår jag min substack på studs.

I krig och mello är allt tillåtet

Jönsson vet att hans case är extremt svagt vilket blir tydligt när han ägnar 3/4 åt att prata om saker där folket står i kontrast till eliterna. Han ägnar sig åt perspektivförskjutning och falska jämförelser. Det finns absolut inget folkligt stöd för vad Israel ägnar sig åt i Gaza, varken i Sverige eller Europa. Att svenskar är trötta på protestanter och möjligen obrydda över situationen i Gaza innebär inte att man samtidigt är för den utsvältningskampanj och urskillningslösa massmördande som sker. Falsk korrelation. Vi ska som vanligt komma ihåg att vi vet en bråkdel av som hänt bakom kulisserna. Hur mycket pengar pumpas in i Eurovision via den israeliska huvudsponsorn? Vad har företaget för kopplingar till den israeliska staten? Finns det sponsrade aktörer? Detta är inte Jönssons första runda, så att säga.

För européer är mello ett lagom tramsigt familjevänligt (nåja) underhållningsnöje. För Israel är det en långsiktig strategi att inkludera sig själv i den europeiska västliga gemenskapen. Vad de spenderar i pengar bleknar i jämförelse med den legitimitet de vinner tillbaka.

Jönsson 0
Dallny 12

Vinnare

Likt herpes är Anna Kinberg-Batra tillbaka. Kvinnan som fick sparken från länsstyrelsen p.g.a. småpåveri ska nu *trumvirvel* granska länsstyrelsen. De gör detta med flit. För att de kan. Och du ska bara gilla det.

Könstillhörighetslagen - Ulf Kristersson la alla ägg i en och samma korg när han forcerade igenom en lag vad som med nuvarande vibe shift endast kan beskrivas som “otidsenlig”. Minns ni alla kritiker som sa att det bara skulle räcka med ett kort videomöte med valfri Kry-läkare? De fick rätt. Som vanligt. Hide your kids.

Gustav Hemming kan casha ut - Att runka framför ett barn kan löna sig. Samtliga partier (även SD) tog gemensamt beslut att om han blir friad har han rätt till pension på närmre 12 miljoner. De tar hand om sina egna. Hoppas någon tar hand om honom. Rättssäkert.

Förlorare

Sverige - På veckan 50 år sedan riksdagen i lag befäste Sverige som ett mångkulturellt lyckorike. Knappt 10 år sedan någon form av insikt slog ned. Hur länge innan massåtervandring blir en realitet? Generationer får lida för detta enorma svek. Skjut. Gräv.Tig.

Regeringskansliet och svensk säkerhetsprövning - Vi är nu uppe i 4 höga tjänstemän som antingen sparkats eller sitter anhållna. Vad den där säkerhetsprövningen består av förutom ett kvartssamtal är i nuläget oklart. Kanske säkerhetspröva säkerhetsprövningen nästa gång? Väldigt gay alltsammans.

TV4:s grävgrupp - Granskningen av SD:s virala kampanjer var ett effektivt smutsjobb som följde konstens alla regler. Samma personer försökte sedan dreva om påstått rasistuttalande under skolskjutningen i Örebro. Men det gick sådär. Polisen gick ut och sågade teorin längs fotknölarna.

Liberala tabun - Ska inte sticka under stol med att jag haft omåttligt kul åt alla remixer av YE’s NHH som pumpats ut senaste veckan. Favoriten.

Länktips

Joakim Andersen är en fyrbåk i svensk debatt med över 15 år av klockrena analyser. Läs allt du kommer över, denna om YE och liberala tabun var veckans behållning.

Även Jonas Nilsson är en veteran och auktoritet på Sydafrika. Bra om narrativkollapsen när Trump tog emot boerflyktingar.

Säsong två MDE:World peace. Vi är tillbaka.

Arbetslösheten skenar, ingen verkar bry sig. Paradfrågan i svensk politik står tillbaka för andra mer “pressande” problem.

Rea på Arkeofuturism. Läs.

Märta avgår allt. Inte en dag för sent. Som vanligt är det uppenbara det som inte skrivs ut: att Märta blivit utsatt för kvinnlig mobbing.

Miljöpartiet är en annorlunda fågel även i svensk politik. De har ingen ordförande, bara språkrör. Dessa två, en manlig en kvinnlig, ska föra partiets talan utåt. I alla övriga sammanhang är de bara en i gänget. De har tagit idén om en platt organisation till dess slutgiltiga form. Problemet med platta organisationer utan en tydlig hierarki är att informella strukturer bildas. Det skapas ett maktvakuum.

Kvinnlig relationell aggression

Dr Amber Tichenor, med en master i organisationell psykologi, har i sin bok Behind Frenemy Lines: Rising Above Female Rivalry to be Unstoppable Together (2021) definierat relationell aggression efter följande kriterier:

• Utesluta kollegan från gemenskap eller viktiga sammanhang (möten, mejlkonversationer)

• Sprida rykten eller prata illa om personen bakom ryggen

• Ge “silent treatment” (ignorera personen, frysa ut henne)

• Sabotera någons arbete eller rykte genom subtila medel

• Passivt-aggressivt dominera – t.ex. små nedlåtande kommentarer, himlande med ögonen, förlöjliganden inför andra

Kvinnor har utvecklat icke-våldsamma metoder för att genom psykologisk krigföring uppnå samma resultat som män gör med våld. Detta subtila psykologiska våld är något som i detta tidevarv sällan erkänns. En kylig kvinna som kontrollerar sin omgivning och använder sig av sin skönhet och förmodade oskuldsfullhet men som i verkligheten är en demon i änglaklädnad. Betydligt mer vanligt förekommande i äldre kulturella uttryck. Shakespeares manipulerande Lady Macbeth som övertalar sin man att mörda kungen genom att ifrågasätta hans manlighet, Zeus hustru Hera som är känd för sin svartsjuka och sitt intrigerande, eller en mer modern tappning när Amy Dunne i David Finchers utmärkta film Gone Girl (spoiler) iscensätter sin egen död för att straffa sin otrogna make.

Denna kvinnliga arketyp har dock främst förhållit sig till män eftersom män historiskt sett har haft makten. Fenomenet mean girls kan sägas vara nutida, eller i alla fall har det fått större betydelse då kvinnor delar makt med män idag. Ingen brydde sig om vad som hände på syjuntorna förr i tiden. Däremot blir det av nationell betydelse när ett språkrör blir bullycidad i sitt eget parti.

Att flickor använder andra metoder för konfliktsituationer är belagt exempelvis av den åländske forskaren Kaj Björqkvist Do girls manipulate and boys fight? Developmental trends in regard to direct and indirect aggression (1991) där han i en kvalitetstudie mellan flickor och pojkar kom fram till att de tidigare använder indirekta former av aggression i konfliktsituationer som stämmer väl in på kriterierna om relationell aggression. Detta är inte drag som försvinner med åren, lika lite som mäns benägenhet till våld som konfliktlösning försvinner, de förfinas. De elaka tjejerna växer upp. Märta Stenevis beskrivningar av sin tid i Miljöpartiet framstår som en checklista över kvinnlig relationell aggression.

Män och kvinnor mobbar olika

Män och kvinnors mobbing ser olika ut. Män är mer av equal opportunity offenders, de ger sig på alla. Jämställd mobbing skulle man kunna säga. Kvinnor ger sig i mycket högre utsträckning på andra kvinnor. Återkommande undersökningar av Workplace Bullying Institute bekräftar detta.

Anledningarna till detta kan vara flera. Att män oftare har högre positioner kan innebära att kvinnor hellre ger sig på andra kvinnor längre ner i näringskedjan. Det kan också ha att göra med att den kvinnliga relationella aggressionen helt enkelt inte är lika effektiv på män som svarar på mera direkta utmaningar. En intressant teori är den om att kvinnor behandlar andra kvinnliga underordnade sämre för att de upplever att de konkurrerar om det kvinnliga.

Queen Bee Syndrome myntades när en undersökning från Michigan University 1973 noterade att kvinnor i maktposition behandlar andra kvinnor sämre i syfte att neutralisera eventuella konkurrenter samt höja sitt anseende hos andra män. Både genom relationell aggression men också genom att anta vissa maskulina drag.

När vi nu klarlagt de kvinnliga beteendemönstren kan det vara intressant att reda ut vad exakt det var som fick Märta Stenevi att vilja ta sitt eget liv och avgå allt.

Hela havet stormar

I en lång exposé om, och med, Märta Stenevi i Dagens Nyheter (DN) 14/5-2025 framkommer det att hon känt sig så pass mobbad och utsatt att hon övervägt ta sitt liv. Hon beskriver panikångestattacker, bulimi, paranoia (gaslighting) och hur hon fysiskt rasar ihop. Vad som kännetecknar denna artikel är den totala frånvaron av faktiska konkreta exempel på vad folk sagt och gjort. Det handlar till 100% om väldigt subtila signaler, känslolägen och en närmast övernaturlig förmåga att tolka folks intentioner. I alla fall för mig som man. Det mest konkreta från Märta Stenevis håll handlar om ett avslöjande från DN från oktober 2023 om att det larmats från facket om ett “toxiskt ledarskap” och att personer under Stenevi farit illa. Självfallet helt anonymt. Det andra exemplet är att hon inte får en sittplats på kongressen 2023 och som en reaktion bryter ihop fysiskt och får eskorteras bort av sina partikamrater. I det antihierarkiska Miljöpartiet har inte ens språkrören garanterade sittplatser.

Jag måste medge att jag efter att ha läst artikeln var konfunderad. Har jag missat något? Har Stenevi hallucinerat? Var detta allt? Det är här vi måste tolka det som sker utifrån ett psykologiskt och känslomässigt perspektiv. Den relationella aggressionen är central för att förstå vad som hände Märta Stenevi.

Märta är inte en produkt av Miljöpartiet. Hon kom från förlagsvärlden, började engagera sig som vuxen 2012. Under de kommande åren skulle hon ta plats i regionrådet i Skåne, bli partisekreterare och sitta som minister i Löfvenregeringen. När man kör en speedrun genom ett parti utan att ha delat flygblad eller klistrat kuvert sticker det i ögonen på gräsrötterna. Det centrala här är dock hennes personlighet. Hon beskrivs av sin parhäst Per Bolund som en rak kvinna som “säger vad hon tänker och känner utan att linda in det. Fördelarna är att det blir tydligt och inget snack. Men nackdelen är att vissa kan känna sig trampade på tårna.” Detta var nog hennes största synd. Vad som troligen hände var att hennes kvinnliga partikamrater upplevde detta maskulina drag som ett hot och valde att neutralisera det genom relationella aggressionsstrategier. Det andra misstaget Märta gjorde var att inte förstå hur den informella makten fungerade. Hon kom från en värld där rollerna är mer tydliga. I Miljöpartiet är makten relationell. Inte formell. Det upplevda står helt i centrum. Märta försöker få till samtal och krishantera. Men ingen vill prata. När en arbetsmiljöutredning blivit färdig ska hon få veta vad det är som hon gjort. Detta sker detta genom en muntlig rapport från kanslichefen då man ska ha varit orolig för att den skriftliga rapporten kunde läcka. En särskilt grym, närmast komisk episod, är när partiet organiserar workshops om utredningen.

Mellan 09.00 och 10.15 skulle de ”gå igenom förutsättningar för oss som medarbetare när Märta kommer tillbaka som riksdagsledamot”. Därefter var det en kvarts fika.

”Alla som vill är självklart välkomna på passet, men fokus kommer att vara de som behöver förbereda sig för att Märta kommer tillbaka.”

Mejlet avslutades med en varning: ”Jag vill också passa på att informera om att Märta kommer att tömma sitt rum onsdag kväll denna vecka.

Stenevis pressekreterare beskriver det bäst

Frida Färlin är just nu tjänstledig från Miljöpartiet för studier. Hon har tänkt mycket på det som hänt och tycker att det gränsar till en mobbningskultur.

– Det var mycket suck och stön bakom ryggen på Märta. Folk himlade med ögonen. Man kunde komma in i ett rum, och så kände man att här har folk precis suttit och skakat på huvudet.

Det verkligt intressanta med denna historia är vad som INTE skrivs ut. Nämligen att det handlar om feminin maktutövning. Statsvetaren Jenny Madestam som vid det här laget har 20 års erfarenhet och till och med skrivit boken Maktens Kvinnor landar i att det rör sig om någon typ av “informell maktstruktur” och att “det var något i henne som inte fungerade”. Här ser vi en typ av taktisk nihilism, ett torrt konstaterande att något har inträffat men att vi inte vet (eller vill veta) varför.

Droppen som fick Märtas bägare att rinna över var när en av gruppledarna berömde henne på ett utvecklingssamtal:

– Hon sade att jag hade ”skött mig så bra” sedan jag kom tillbaka. Hon menade förstås att jag inte hade ställt till med något. Då kände jag att här kan jag bara inte vara kvar. Det blev som en bekräftelse på att det var rätt beslut.

Jag har tidigare skrivit om vad som händer med rättssystemet när faktisk bevisning och rättsprocesser ersätts med sociala rättegångar och kvinnors “upplevdhet” av saker som kan eller inte kan ha inträffat.

Denna artikel får ses som en fortsättning på det temat. Även om kvinnor kan uppleva det maskulina direkta uttrycket som hotande eller obehagligt är det ändå så att det är ett system som båda kan relatera till. Den kvinnliga relationella aggressionen är som ett svårlagt pussel där det ofta saknas många bitar ens för att få klart sig för vad som har inträffat. Om pusslet ens existerar. Det är idag ett inbyggt systemfel som hotar rättssäkerheten, trygghet på arbetsplatsen och förutsägbarhet.

Som tur var det Märta som fick “flytta på sig” denna gång.

Det var en gång ett bondeförbund…

Nya detaljer om den senaste pedofilskandalen i Centerpartiet (C) börjar komma ut. Återigen ett toppnamn, Gustav Hemming mångårigt regionråd i Stockholm, som denna gång onanerat på en spårvagn framför en 13-årig pojke. Hemming är ännu en av dessa “öppna gaypolitiker” som partiet gjort sig känt för genom åren. På frågan om varför ger han ett intressant och avslöjande svar:

”– Jag spanade runt litegrann och uppfattade någon typ av kontakt där som förklarar varför, alltså jag uppfattade en ömsesidighet som kan vara sexuellt eggande i en anonym miljö.”

Detta vittnar om en gränslöshet som övergått i ett kriminellt beteende. Undertecknad är ingen vän av slumpen. I skrivande stund har en analog skandal briserat där Ulf Kristersson nya snedrekrytering till säkerhetsrådgivare avslöjats med att ha skickat dick pics på bögappen Grindr. Argumentationslinjen från diverse hbt-profiler har varit att “dick pics är visitkort i vår värld” som Jonas Gardell konstaterat. Eller Alexander Bard (som ska spela en central roll en av C:s största skandaler) som menar att den sparkade tjänstemannen utsatts för homofobi. Det fobiska ligger alltså i att i bögvärlden är detta fullt normalt beteende och resten får bara acceptera det. Det gränslösa är vad jag vill utforska i denna artikel. Centerpartiets historia är lika mycket Sveriges historia.

Från agrar rörelse till liberal modernism: Centerpartiets ideologiska skifte

Centerpartiet grundades som Bondeförbundet 1913 med en tydlig konservativ och nationalistisk profil, där fokus låg på att värna bönder, självägande jordbruk och traditionella värderingar i opposition mot socialism och urban elit. Under 1900-talets första hälft präglades partiet av isolationism och en försiktigt invandringskritisk hållning, men med namnbytet till Centerpartiet 1957 påbörjades en gradvis ideologisk glidning. Under Thorbjörn Fälldins ledarskap på 1970-talet förflyttade sig partiet mot kärnkraftsmotstånd, miljöpolitik och decentralisering, samtidigt som det gamla konservativa skiktet successivt trängdes undan av ett yngre, mer värderingsliberalt ledarskap.

Annie och Fredrik, sida vid sida de vandra

Det går inte att underskatta eller överdriva hur centralt det politiska paret Annie Lööf och Fredrik Federley har varit för den vibe shift som tog plats i C under 00-talet och som kulminerade 2013 i ett programförslag om att tillåta månggifte och fri invandring.

Deras resa är närmast identisk: båda var starka profiler i CUF (Centerns Ungdomsförbund) där Federley dessutom var ordförande mellan 2002-2007. Båda ultraliberaler, Annies förebild var Ayn Rand, Federley var hedonistiskt lagd och sågs ofta ute i nattlivet på Stureplan. Ibland i drag som sitt alter-ego Ursula. Under denna tid skulle man lägga grunden för idéer om fri invandring, månggifte, sänkt byxmyndighetsålder och någon typ av nattväktarstat. Gemensamt för allt ideologiskt tankegods var en emancipatorisk dogmatism där individen ska frigöras från allt.

Liberalisering och HBTQ-profil - Lööf tar över stafettpinnen

Efter Centerns katastrofval 2010, som var det sämsta sedan 1917, tillsattes en eftervalsanalysgrupp ledd av Annie Lööf. Hon hävstångade denna position till att lansera sig själv som ny partiordförande. Lööf själv blev symbol för denna kursomläggning: ung, liberal jurist från Småland, som vände sig direkt till storstadsväljare, techsektorn, och Pride-rörelsen.

Partiet:

• Deltog aktivt i Pride-parader (både Stockholm Pride och regionala evenemang).

• Krävde könsneutral äktenskapslagstiftning, transpersoners rätt till juridisk könskorrigering, samt tredje juridiskt kön.

• Gick i spetsen för asylrätt, mångkultur och minoriteters rättigheter.

Partiets förflyttning sammanföll med att det blev en tydlig motståndspart till Sverigedemokraterna i värderingsfrågor. Detta innebar också att kulturkonservativa väljare på landsbygden successivt lämnade partiet, samtidigt som unga liberaler och storstadsbor började sympatisera med det.

Partiprogramkollapsen 2013

Federley hade tidigare i sin karriär öppnat en salladsbar med Army of Lovers-sångerska Dominica Peszcynski. Nu skulle turen komma till Alexander Bard att få hedersuppdraget att utforma förslaget till Centerns nya partiprogram under Annie Lööfs styre. Det råder inga tveksamheter om att hon var fullt medveten vilka åsikter Bard hyste och vad som skulle komma ur detta. Resultatet var häpnadsväckande, så att säga. Det skedde ett organiskt uppror i hela landet, Annie fick blixtavbryta sin thailandssemester och sätta sig på första bästa plan hem för att krishantera. Undertecknad har letat men ej funnit programmet endast slutprodukten (som var kliniskt rensad från Bards förslag). Nedan är i alla fall en redogörelse för några få av förslagen som inte gick igenom:

• Slopad möjlighet till månggifte. Meningen "Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar.", är borta.

• Fri invandring har ersatts av ett önskemål om en värld där "människor kan röra sig fritt över gränserna".

• Hela frihetsavsnittet borta, bland annat den liberala övertygelsen att en människas frihet i grunden endast begränsas av hänsyn till andra människors lika rätt till frihet.

• Tillägg om att slopade nationsgränser kan bli verklighet först när andra länder också monterar ner sina gränser.

Lööf planerade att med Bards skrift kuppa partiets själva kärna. Att hon kunde sitta kvar trots allt detta när hon själv var den som utsåg Bard är något av ett mysterium. Möjligen att hon sågs som ung och naiv vid tiden vilket i och för sig borde omyndigförklarat henne som partiledare. Federley som var högst involverad gick efter detta i exil till Europaparlamentet och började “närodla” en profil som småbonde med nyinköpt bondgård som kvitto. Men ränderna lämnar går aldrig ur tigern. Det skulle hela svenska folket bli varse om.

De många långa skandalernas decennium

En olycka kommer sällan ensam. Det som kom att utspela sig efter centerns omorientering var ett kvitto på den kursändring man gjort. Partiet har sedan tidigt 00-tal skickat ut signaler om att de är det mest toleranta öppna partiet beredda att öppna upp för vilken extremliberal åsikt man än kastar på dem. Detta lockar till sig ett visst klientel. Så vad är det för personer och skandaler vi pratar om? En kort icke uttömmande lista får statuera exempel.

• 2017–2018 Kommunpolitiker i Hällefors. Dömd för övergrepp på fosterbarn. Dömd till fängelse.

• 2019 Nämndeman i Göteborg. Köpte sex av 14-åring, hade barnpornografi. Dömd till fängelse

• 2019-20 Kandidat Kungsbacka. Blottade sig för småflickor. Villkorlig dom och böter.

• 2020 Fredrik Federley. Levde med dömd pedofil. Kände till brotten. Avgick efter avslöjandet.

• 2020 Christer Yrjas. Kommunpolitiker i Tomelilla. Bodde med dömd pedofil som begått nya brott. Avgick efter avslöjandet.

• 2021 Oskar Åsberg. C-ordförande i Uppsala. Köpte sex av 16-åring vid flera tillfällen. Dömd i hovrätten.

• 2021 Erik Paulsson. Politiker i Kalmars län. Dömd för våldtäkter mot minderårig. Avgick efter dom.

• 2024 Petter Westlund. Kretsordförande i Kungsör. Sexchattande med minderåriga. Avslöjades av Dumpen. Avgick.

• 2024-25 Gustav Hemming. Regionråd i Stockholm. Blottade sig och onanerade inför 13-årig pojke. Åtalad och avgick.

Den nyliberala antimoralismen

På senare år har jag i allt högre utsträckning diskvalificerat slumpen som en faktor. Kalla det mönsterigenkänning, paranoia, information overload.

Det är intressant att kontrastera hur etablerad media visavi alternativmedia behandlat just centerns pedofilproblem. Där alternativmedia ser ett mönster och sätter skandalerna i en kontext väljer etablerad media att isolera, individualisera, behandla detta som en rad händelser utan koppling till varandra.
”Det bara händer-gänget”.

Denna sortens rapportering känner jag igen mycket väl. Det är till punkt och pricka så man behandlade den brottslighet som följt i spåren av folkutbytet. I en slags pincerattack mot det kollektiva psyket pumpade man även ut narrativ på opinionssidorna om att “en majoritet av invandrarna är laglydiga medborgare” samt att “brottsligheten ökar inte” eller favoriten “svenskar våldtar oxå!”. Syftet har varit att minera konversationen för att fortsätta folkutbytet. Saker och ting “händer” inte bara.

Så vilka minor väljer man att lägga ut denna gång? Jag vill hävda att det handlar om vilken sorts profil Centerpartiet valt att bygga upp och vad för sorts människor de attraherat. Annie Lööfs och Federleys ompositionering av centerns ideologiska grundvalar lockade till sig den sortens människor som ser normbrytning som en sport. Under förevändningar om “fri sexualitet” har de planterat sig där de känt sig som mest hemma. Lägg därtill att några av de större skandalerna inkluderar hbt-profiler och avslöjar hur den världen ser ut (dick pics, agressiva sexuella inviter) och vi har en etablerad media som går in i försvarsställning. Slutsatsen en del betraktare gör är rimligen: är detta vad tolerans och fri sexualitet leder till? Sverigexperimentet bygger på inställningen om att sexualitet ska vara helt fri, man ska helst göra debut tidigt, går något fel finns det socialpedagoger och abort.

Man ska också komma ihåg att vi talar endast om vad vi vet. För varje nytt avslöjande kan man vara säker på att mången fler förbrytare fortfarande går fri.

Paret Lööf/Federleys gärning är, för att använda ett smickrande uttryck, kreativ förstörelse. Det råder ingen tvekan om att de sett det som sin uppgift att omintetgöra allt som vittnat om ett parti med historiska rötter för att sedan ersätta det med sina egna personliga värderingar som grundar sig i deras livsstilar. Att Federleys fall blev att han kärat ner sig i den dömda pedofilen var inte bara en slump. Att CUF 2019 går ut och föreslår avskaffande av byxmyndighetsåldern var om något ett omen inför de skandaler som komma skulle. Vänsterblaskan Proletären kom överraskande nog med den mest förödande och relevanta kritiken av dem alla:

Nyliberalismen förde inte bara med sig en extremt arbetarfientlig politik, utan också en dekadent liberal antimoralism, till det gamla konservativa bondepartiet. Den centerpartistiske jordbruksministern Eskil Erlandsson diskuterade gränserna för tidelag i riksdagen och ungdomsförbundet ville avskaffa ”byxmyndighetsåldern” på 15 år.

När detta skrivs planerar Federley sin andra (tredje?) comeback på lika många år efter flera rehabförsök av vänner på statstelevision och etablerad media. Denna gång ska han “rädda sitt krisande parti”.

Med såna vänner behöver centern inga fiender.